Strängt taget är rörelser, för att de skall räknas som sekter, de som utgör ”separerade anhängare”, det vill säga, grupper som, på grund av skillnader i undervisning, utövning eller organisation, är i schism med den konventionella kyrkan eller kyrkor, den breda tradition som de emellertid till stor del delar. Det är denna förutsättning av delaktighet, samt minskningen genom tiden av innebörden i deras skillnader, vilka tillät några förutvarande sekter att gradvis övergå till positionen av att bli betraktade som kyrkosamfund. Kyrkosamfund i allmänhet delar nära paritet av högaktning för varandra. De blev så småningom erkända som sådana eftersom de frågor i vilka det råder spänning med det breda samhället – sådan spänning som utgör den typiska omständigheten för rörelser betecknade som sekter – så småningom löstes eller skingrades. Således, baptister, Kristi lärjungar, Church of the Nazarene, och i vissa avseenden även metodisterna, utgör alla exempel på församlingar som har genomgått processen sekt-till-kyrkosamfund. Den gradvisa bekräftelsen av konfessionell status för speciella rörelser indikerar också ökningen av tolerans i det breda samhället allteftersom, lite i sänder, de juridiska restriktionerna (i Europa) på dessa rörelser och den sociala smädelsen de genomlidit, slutligen mildrades.
Inte alla sekter utvecklas emellertid till kyrkosamfund, och mycket beror på deras omständigheter kring ursprung och typen av inriktning gentemot världen och vad som karaktäriserar deras undervisning. Sekter som, liksom Jehovas vittnen och Christadelphians, gör den tidiga andra ankomsten till det primära fokuset i sina religiösa övertygelser, kommer troligtvis att förbli i sekteristisk spänning med det breda samhället, i synnerhet om de strävar efter ett kraftfullt evangelistiskt program. Så är även sekter såsom de exklusiva (t.ex. Plymouth) Brethren (trosbroder) som, (även om de också stödjer tron på Kristi tidiga återvändande) till sin centrala angelägenhet gör tillbakadragandet från det breda samhället, vilket anses som ont av naturen, och in i sitt eget exklusiva samhälle. Spänningen som existerar mellan sekter som dessa och myndigheterna och, tidvis, mellan sekter och allmänheten har tenderat att vara koncentrerad, inte på någon utgåva av straffrätt, utan på sekteristernas vägran att delta i kommunala ansvarsområden som normalt krävs av medborgare. Således har de typiskt nog gjort samvetsgrann vapenvägran till militärtjänst eller, i fallet med en del sekter, sökt befrielse från juryplikt, eller från medlemskap i fackföreningar i länder (Storbritannien och Sverige) där sådant medlemskap inom vissa industrier faktiskt och praktiskt taget var obligatoriska. Genom tiderna har i land efter land sådana samvetsrättigheter gradvis medgivits, såsom rättigheten för Jehovas vittnen i Förenta staterna att vara befriade från att göra honnör för sin flagga eller från att delta i sjungandet av nationalsången på skolans sammankomster eller på andra offentliga tillställningar. Kristna sekter har, i dessa och andra exempel, kämpat och ofta vunnit sina mål i nationella eller ibland internationella domstolar: med att göra så har de utökat utrymmet för religiös frihet. Men i likhet med de sekter som till slut gradvis övergick i kyrkosamfund, blev de, särskilt under sina tidigaste dagar som nya rörelser, ofta utsatta för förföljelse, diskriminering och trakasseri.
