Detta dokument anger de viktigaste bestämmelserna i internationella dokument om mänskliga rättigheter och andra vedertagna internationella normer för skydd av religionsfrihet.
A. VAR OCH EN HAR RÄTT TILL TANKEFRIHET, SAMVETSFRIHET OCH RELIGIONSFRIHET
Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna 1948 (AFMR), artikel 18:
Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion och trosuppfattning och att, ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst och religiösa sedvänjor.
Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter 1966
Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att bekänna sig till eller anta en religion eller en trosuppfattning efter eget val och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom gudstjänst, iakttagande av religiösa sedvänjor, andaktsutövning eller undervisning.
Ingen får utsättas för tvång som kan inskränka hans eller hennes frihet att bekänna sig till eller anta en religion eller en trosuppfattning efter eget val.
Friheten att utöva sin religion eller trosuppfattning får endast underkastas de inskränkningar som är angivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna säkerheten, ordningen, folkhälsan eller sedligheten eller andras grundläggande rättigheter och friheter.
Konventionsstaterna förpliktar sig att respektera föräldrars och, i förekommande fall, förmyndares frihet att tillförsäkra sina barn sådan religiös och moralisk bildning som stämmer överens med deras egen övertygelse.
Och mer allmängiltigt, enligt FN:s kommitté för mänskliga rättigheter (FNKMR), det fördragsorgan som granskar efterlevnaden av IKMPR:
Artikel 18 i IKMPR skyddar teistiska, icke-teistiska och ateistiska trosuppfattningar. Termerna ”trosuppfattning” och ”religion” skall tolkas generöst. Artikel 18 är inte begränsad i sin tillämpning till traditionella religioner eller till religioner och trosuppfattningar som kan klassas som institutioner, eller till sedvänjor som liknar de traditionella religionernas. Kommittén ser därför med oro på varje tendens att diskriminera en religion eller trosuppfattning av någon som helst anledning, vilket inkluderar det faktum att de nyligen etablerats eller representerar religiösa minoriteter som kan vara föremål för fientlighet från ett dominerande trossamfunds sida.
– FN:s kommitté för mänskliga rättigheter (FNKMR) Allmän kommentar nr 22 (1993)
Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna 1950 (EKMR), artikel 9:
Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion och trosuppfattning och att, ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom gudstjänst, undervisning, andaktsutövning och iakttagande av religiösa sedvänjor.
Helsingforsslutakten 1975, princip VII:
Deltagarländerna kommer att respektera mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, vilka inbegriper tankefrihet, samvetsfrihet, religion och trosuppfattning, för alla utan åtskillnad i fråga om ras, kön, språk och religion.
FN:s förklaring om avskaffande av alla former av intolerans och diskriminering på grund av religion eller övertygelse 1981 (FN, dec. 1981), artikel 1:
1) Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att bekänna sig till en religion eller vilken trosuppfattning som helst, efter eget val, och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom gudstjänst, iakttagande av religiösa sedvänjor, andaktsutövning eller undervisning. 2) Ingen får utsättas för tvång som kan inskränka hans eller hennes frihet att bekänna sig till en religion eller en trosuppfattning efter eget val. 3) Friheten att utöva sin religion eller trosuppfattning får endast underkastas de inskränkningar som är angivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna säkerheten, ordningen, folkhälsan eller sedligheten eller andras grundläggande rättigheter och friheter.
Beståndsdelarna i rätten till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet omfattar:
- Friheten att byta religion eller trosuppfattning [AFMR, artikel 18, EKMR, artikel 9:1, OSSE:s Köpenhamnsdokument, artikel 9:4]
- Friheten att bekänna sig till eller anta en religion eller en trosuppfattning efter eget val [IKMPR, artikel 18:1]
Dessa friheter omfattar med nödvändighet friheten att välja religion eller trosuppfattning, inklusive rätten att ersätta ens nuvarande religion eller trosuppfattning med en annan eller att anamma ett ateistiskt synsätt, samt rätten att behålla sin religion eller trosuppfattning;
Inga inskränkningar är tillåtna för denna frihet; och
Ingen får tvingas att avslöja sina tankar eller att han eller hon är en anhängare av en viss religion eller trosuppfattning.
– FNKMR, Allmän kommentar nr 22 (punkterna 3, 5)
- Frihet från tvång som kan inskränka hans eller hennes frihet att bekänna sig till eller anta en religion eller en trosuppfattning efter eget val [IKMPR, artikel 18:2 och FN, dec. 1981, artikel 1:2]
Inga inskränkningar är tillåtna för denna frihet.
Samma skydd åtnjuts av alla som har en trosuppfattning av icke-religiös natur.
Exempel på otillåtet tvång som inskränker rätten att bekänna sig till eller anta en religion eller en trosuppfattning inkluderar:
Hot om fysiskt våld eller påföljder för att tvinga troende eller icke-troende att följa specifika trossatser och tvinga religiösa församlingar att avsvärja sig sin religion eller trosuppfattning eller att omvända sig; och
Policyer eller sedvänjor som har samma avsikt eller effekt, såsom de som begränsar politiska rättigheter skyddade enligt artikel 25 i IKMPR eller tillgången till utbildning, sjukvård och anställning.
– FNKMR, Allmän kommentar nr 22 (punkt 5)
- Frihet att utöva religion eller trosuppfattning genom gudstjänst, iakttagande av religiösa sedvänjor, andaktsutövning och undervisning [AFMR, artikel 18, IKMPR, artikel 18:1, FN, dec. 1981, artikel 1, OSSE:s Wiendokument, artikel 16d [16.4]]
Denna frihet kan utövas offentligen eller enskilt, ensamt eller i gemenskap med andra.
Denna frihet omfattar minimalt följande friheter:
Att hålla gudstjänst eller samling i samband med en religion eller trosuppfattning och att etablera och upprätthålla – inklusive byggande av helgedomar – fritt tillgängliga platser för dessa ändamål;
Att inrätta och driva lämpliga institutioner för välgörande eller humanitära ändamål, samt prästseminarier eller religiösa skolor;
Att i tillräcklig omfattning skapa, förvärva och använda ting och material som hör samman med och behövs för en religions eller trosuppfattnings ceremonier eller sedvänjor, inklusive bruk av rituella formler och föremål, uppvisande av symboler, efterlevnad av kostföreskrifter, bärande av särskilda kläder eller huvudbonader, deltagande i ritualer som hör till vissa skeden i livet och bruk av ett särskilt, för en grupp sedvanligt språk;
Att författa, publicera och sprida relevanta publikationer inom dessa områden;
Att ge undervisning i en religion eller trosuppfattning på därför lämpade platser;
Att be om och motta frivilliga finansiella och andra slags bidrag från privatpersoner och institutioner;
Att organisera, utbilda, utnämna, välja, utse som efterträdare eller ersätta lämpliga ledare, präster och lärare som behövs för att uppfylla de krav och normer som religionen eller trosuppfattningen i fråga ställer;
Att hålla vilodagar och fira högtider och ceremonier i enlighet med reglerna för ens religion eller tro; och
Att upprätta och vidmakthålla kommunikation med individer och gemenskaper om religions- och trosfrågor på nationell och internationell nivå.
- Tillåtna inskränkningar i friheten att utöva religion eller trosuppfattning [IKMPR, artikel 18:3 och FN, dec. 1981, artikel 1:3]
Friheten att utöva religion eller trosuppfattning får endast underkastas de inskränkningar som är angivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna säkerheten, ordningen, folkhälsan eller sedligheten eller andras grundläggande rättigheter och friheter.
Inga undantag får göras från tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet, inte ens i ”en allmän nödsituation som hotar nationens existens”. (IKMPR, artikel 4:2, och AFMR,
Inskränkningar måste fastställas i lag och får inte användas på ett sätt som undergräver de rättigheter som garanteras i artikel 18.
Punkt 3 i artikel 18 skall ges en sträng tolkning: inskränkningar på grunder som inte specificeras där är inte tillåtna (en inskränkning baserad på den nationella säkerheten är till exempel otillåtlig) även om de vore tillåtna som inskränkningar i andra rättigheter skyddade av detta avtal.
Inskränkningar får endast användas för de ändamål för vilka de utformats och skall vara direkt relaterade och proportionerliga till de specifika behov de baserar sig på.
Inskränkningar får inte vidtas i diskriminerande syfte eller användas på ett diskriminerande sätt.
Inskränkningar i friheten att utöva en religion eller trosuppfattning i syfte att skydda sedligheten måste grunda sig på principer som inte uteslutande härrör från en enda tradition eller religion.
Personer som redan är föremål för vissa legitima frihetsbegränsningar, såsom fångar, har kvar rätten att utöva sin religion eller trosuppfattning i fullaste möjliga mån inom ramen för frihetsbegränsningen i fråga.
– FNKMR, Allmän kommentar nr 22 (punkt 8)
Ingenting i denna förklaring får tolkas som att det innebär en rätt för en stat, en grupp eller en enskild person att ägna sig åt en verksamhet eller att utföra en handling som syftar till att omintetgöra någon av de rättigheter eller friheter som anges i förklaringen.
– AFMR, artikel 30
B. PERSONER SOM TILLHÖR RELIGIÖSA MINORITETER SKALL INTE FÖRVÄGRAS RÄTTEN ATT I GEMENSKAP MED ANDRA MEDLEMMAR AV SIN GRUPP GE UTTRYCK ÅT OCH UTÖVA SIN EGEN RELIGION
[IKMPR, artikel 27, OSSE:s Wiendokument, artikel 19, OSSE:s Köpenhamnsdokument, och FN:s deklaration om rättigheterna för personer som hör till nationella eller etniska, religiösa eller språkliga minoriteter, artiklarna 1–2 och 4]
I de medlemsstater där det finns etniska, religiösa eller språkliga minoriteter, skall de som tillhör sådana minoriteter inte förvägras rätten att i gemenskap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, bekänna sig till och utöva sin egen religion och använda sitt eget språk.
– IKMPR, artikel 27
Medlemsstaterna skall skydda minoriteters existens och deras nationella eller etniska, kulturella, religiösa och språkliga identitet inom sina respektive territorier, skall främja villkor som gynnar denna identitet och vidta lämpliga rättsliga och andra åtgärder för att uppnå dessa mål.
Medlemsstaterna ”skall skydda och skapa förutsättningar för främjandet av den etniska, kulturella, språkliga och religiösa identiteten hos nationella minoriteter på deras territorium. De skall respektera det fria utövandet av rättigheter av personer som tillhör en sådan minoritet och säkerställa deras fulla likställighet med andra.”
C. VAR OCH EN HAR RÄTT TILL LIKA OCH EFFEKTIVT SKYDD MOT DISKRIMINERING TILL FÖLJD AV RELIGION ELLER TROSUPPFATTNING
[IKMPR, artiklarna 2:1 och 26, OSSE:s Wiendokument, artikel 16a, och OSSE:s Köpenhamnsdokument, artikel 40:1–2]
Denna rättighet innefattar följande delar:
- Konventionsstaterna åtar sig att respektera och tillförsäkra var och en som befinner sig inom dess territorium och är underkastade dess jurisdiktion rättigheterna i Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, utan åtskillnad av något slag, inklusive religion. [IKMPR, artikel 2:1]
- Alla är lika inför lagen och har rätt till samma rättsskydd utan diskriminering av något slag. [IKMPR, artikel 26]
- Lagen skall förbjuda all diskriminering och garantera var och en ett likvärdigt och effektivt skydd mot all slags diskriminering, inklusive religion. [IKMPR, artikel 26]
Tillämpningen av principen om icke-diskriminering i artikel 26 i IKMPR är inte begränsad till de rättigheter som ingår i konventionen och sträcker sig till att förbjuda diskriminering i lag eller i praktiken inom alla områden som regleras och skyddas av offentliga myndigheter;
Uttrycket ”diskriminering”, som används i IKMPR, skall uppfattas som åsyftande alla former av åtskillnad, uteslutning, restriktioner och preferens på sådana grunder som ras, hudfärg, kön, språk, religion, politiska eller andra åsikter, nationell eller social härkomst, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt, och som syftar till eller resulterar i upphävande eller försämrande av erkännandet, åtnjutandet eller utövandet av alla rättigheter och friheter i lika grad för alla;
Att åtnjuta fri- och rättigheter i lika grad innebär emellertid inte identisk behandling i varje enskilt fall;
Jämlikhetsprincipen kräver ibland att medlemsstaterna tillämpar positiv särbehandling för att minska eller eliminera förhållanden som orsakar eller bidrar till att vidmakthålla diskriminering som förbjuds i IKMPR; och
Särbehandling innebär inte alltid diskriminering, om kriterierna för sådan särbehandling är rimliga och objektiva och om de är avsedda att uppnå ett för IKMPR legitimt syfte.
– FNKMR, Allmän kommentar nr 18 (punkterna 7, 8, 10, 12, 13)
- Skydd mot diskriminering från någon stat, institution, grupp av personer eller person på grund av religion eller annan övertygelse [FN, dec. 1981, artiklarna 2:1 och 4]
Medlemsstaterna skall vidta effektiva åtgärder för att förebygga och eliminera religions- och övertygelsebaserad diskriminering som berör erkännande, utövande och åtnjutande av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter inom alla områden av närings-, samhälls- och kulturlivet samt det medborgerliga och politiska livet.
Medlemsstaterna skall göra allt som står i deras makt för att där så behövs stifta eller upphäva lagar som förbjuder all sådan diskriminering.
Medlemsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att bekämpa intolerans på grund av religion eller andra övertygelser i denna fråga.
– FN, dec. 1981, artiklarna 4:1 och 4:2
Utbildningen skall syfta till att utveckla personligheten till fullo och till att stärka respekten för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Utbildningen skall också främja förståelse, tolerans och vänskap mellan alla nationer, rasgrupper och religiösa grupper […]
– AFMR, artikel 26:2
De deltagande staterna skall ”verka för ett klimat av ömsesidig tolerans och respekt mellan troende av olika samfund och även mellan troende och icke-troende”.
– OSSE:s Wiendokument, princip 16b [16.2]
D. MEDLEMSSTATERNA SKALL I LAG FÖRBJUDA ALLT FRÄMJANDE AV NATIONALHAT, RASHAT ELLER RELIGIÖST HAT, SOM INNEBÄR UPPVIGLING TILL DISKRIMINERING, FIENDSKAP ELLER VÅLD [IKMPR, artikel 20]
Inget utövande av religion eller trosuppfattning får utgöra propaganda för krig eller främjande av nationalhat, rashat eller religiöst hat, som innebär uppvigling till diskriminering, fiendskap eller våld […] [och] medlemsstaterna är skyldiga att stifta lagar som förbjuder sådana handlingar.
– FNKMR, Allmän kommentar nr 22 (punkt 7)
Konventionsstaterna bör vidta nödvändiga åtgärder för att uppfylla förpliktelserna i artikel 20 av IKMPR och bör själva avstå från all propaganda och påverkan av detta slag.
– FNKMR, Allmän kommentar nr 11 (punkt 2)
Artikel 20 varken auktoriserar eller kräver lagstiftning eller andra åtgärder från Förenta staternas sida som skulle begränsa yttrandefriheten och föreningsfriheten, vilka är skyddade i Förenta staternas konstitution och lagar.
– Förenta staternas förbehåll mot IKMPR, artikel 20
Medlemsstaterna skall vidta effektiva åtgärder, inklusive lagstiftning, som ett skydd mot handlingar som innebär uppvigling till våld mot personer eller grupper baserat på diskriminering avseende nationalitet, ras, etnisk bakgrund eller religion, eller på fiendskap eller hat, inklusive antisemitism.
Medlemsstaterna förbinder sig att vidta lämpliga och proportionella åtgärder för att skydda personer eller grupper som kan utsättas för diskriminering, fiendskap eller våld eller hot därom, på grund av deras hudfärg eller etniska, kulturella, språkliga eller religiösa identitet, och för att skydda deras egendom.
E. FÖRÄLDRARS RÄTTIGHETER I FÖRHÅLLANDE TILL RELIGIONS- ELLER TROSFRIHET
[IKMPR, artikel 18:4, OSSE:s Wiendokument, artikel 16f och 16g]
Konventionsstaterna förpliktar sig att respektera föräldrars och förmyndares frihet att tillförsäkra sina barn sådan religiös och moralisk bildning som stämmer överens med deras egen övertygelse.
– IKMPR, artikel 18:4
Föräldrars och förmyndares frihet att tillförsäkra sina barn religiös och moralisk bildning får inte begränsas.
Kommunal undervisning i ämnen som allmän religionshistoria och etik är tillåten om den är neutral och objektiv.
Kommunal undervisning som omfattar fokusering på en viss religion eller åskådning strider mot artikel 18:4 av IKMPR, såvida inte möjlighet ges till icke-diskriminerande undantag eller alternativ som tar hänsyn till föräldrars och förmyndares önskemål.
– FNKMR, Allmän kommentar nr 22 (punkterna 6 & 8)
Föräldrar eller förmyndare har rätt att organisera sitt familjeliv i enlighet med sin religion eller åskådning och mot bakgrund av den moraliska bildning som de anser att barnet bör ges.
Alla barn skall ha rätt till undervisning om religion eller åskådning i enlighet med sina föräldrars eller förmyndares önskemål, och skall inte påtvingas undervisning om religion eller åskådning mot sina föräldrars eller förmyndares önskemål; barnets bästa utgör härvid den vägledande principen.
Barnet skall skyddas från alla former av diskriminering på grund av religion eller åskådning.
När det gäller ett barn som inte står under vare sig sina föräldrars eller en förmyndares vård, skall vederbörlig hänsyn tas till barnets uttryckliga önskemål eller till andra tecken på dess önskemål avseende religion eller övertygelse; barnets bästa utgör härvid den vägledande principen.
Den religions- eller trosutövning som ett barn uppfostras i får inte vara skadlig för barnets fysiska eller psykiska hälsa eller dess fulla utveckling, med beaktande av artikel 1:3 i denna förklaring.
– FN, dec. 1981, artikel 5