XVIII. Hinduism: sankhyaskolan

Hinduism är en religion med stor inre mångfald. Sex forntida och skilda filosofiska skolor bekräftas som ortodoxa. En av dessa, sankhya, är varken teistisk eller panteistisk. Liksom jainism lär sankhya ut att urtida materia och den individuella själen är båda oskapade och oförstörbara. Själen kan frigöras genom att känna till sanningen om universum och genom kontroll av passionerna. I vissa texter förnekar sankhya existensen av en personlig högsta gudom, och i vilket fall som helst anses varje begrepp om gudomlighet överflödig och potentiellt självmotsägande, eftersom karmas funktion styr människans angelägenheter upp till den punkt där han själv kan fastställa att han borde söka frigörelse. De fyra målen hos sankhya liknar dem hos buddism: att känna till lidande, från vilket människan måste befria sig själv; att få till stånd slutet på lidande; att uppfatta orsaken till lidande (misslyckandet med att skilja mellan själ och materia); och att lära sig metoderna för frigörelse, nämligen omdömesgill kunskap. Precis som andra skolor, lär sankhya ut den karmiska principen: återfödelse är en konsekvens av ens handlingar, och frälsning är flykt från cykeln av återfödelser.

Precis som andra skolor, lär sankhya ut den karmiska principen: återfödelse är en konsekvens av ens handlingar, och frälsning är flykt från cykeln av återfödelser.

Sankhya omfattar en form av dualism. Det här är inte den kristna dualismen av gott och ont, utan en radikal skillnad mellan själ och materia. Båda är oskapade, ändlöst befintliga objekt. Världen härstammar från materians utveckling. Själen är emellertid oföränderlig. Själen lider på grund av att den är fången i materia, ändå är denna fångenskap en illusion. När själen väl är medveten om att den inte är en del av den materiella världen, upphör världen att existera för denna speciella själ, och den är fri. Enligt sankhyateorin genomgår materien evolution, upplösning och lugn. I utvecklandet, producerar materien intellekt, individualitet, sinnena, moralisk karaktär, vilja och en princip som överlever döden och som genomgår själavandring. Genom att vara förbunden med själ, blir den fysiska organismen en levande varelse. Endast i denna förbindelse förverkligas medvetande: varken materia i sig eller själen i sig är medveten. Även om själen är ett vitaliserande element, utgör den inte själva det liv som slutar med död, inte heller är det livet som överförs från en existens till en annan. Även om den inte själv agerar eller lider, speglar själen det lidande som inträffar, mycket likt som en spegel reflekterar. Den är inte intellektet, men är en oändlig och passionslös entitet. Själar är oräkneliga och olika varandra. Målet för själen är att frigöra sig från illusion och likaså från fångenskap. En gång befriad, är tillståndet hos själen motsvarigheten till nirvana i buddism. Sådan frigörelse kan inträffa före döden, och uppgiften för den frigjorda själen är att undervisa andra. Efter döden finns det en möjlighet till total frigörelse utan hot om återfödelse.

Sankhya gör ingen invändning mot tro på populära gudomar, men dessa är inte del i den väsentliga ordningen. Det är kunskap om universumet som producerar frälsning. I denna betydelse är kontroll över passionerna, och inte moraliskt uppförande, det centrala. Bra arbeten kan endast producera en lägre form av lycka. Inte heller är offrande effektivt. Underordnandet av moraliska principer till en plats av lägre värde än denna om kunskap, samt förringandet av goda gärningar, uppgår till tydliga skillnader från kraven i kristendom och representerar en annorlunda form av religiositet. Varken etik eller ritualer är av stor betydelse för tingens ordning i sankhya. Även här finns det bevisligen en skarp kontrast jämfört med kristendomen, i vilken etik och ritualer utgör, om än i varierande grad inom olika religioner, viktiga delar av det övergripande systemet av tro och tillbedjan.

XIX. Mångfald bland religioner: polyteism
LADDA NER VITBOKEN