III. Tolerans i den kristna traditionen

Även om tolerans idag inte sällan predikas av kristna auktoriteter, är det viktigt att komma ihåg att kristendomens tradition har att göra med intolerans. Till skillnad från de flesta moderna religioner, var kristendomen från Pauls dagar en sluten religion, vilken förbjöd dess anhängare att dyrka andra gudar eller ägna sig åt andra metoder. Den var också en allmängiltig religion, som förkunnade att den var den enda sanna religionen för hela mänskligheten. Emedan judendom också var sluten, var den inte allmängiltig – den var normalt inte ett religiöst val, tillgänglig för dem som inte var etniska judar. Kristendomen däremot lärde ut att den var under alla händelser den enda giltiga religionen för var och en. Den var en frivillig religion som människor var fria att välja, och bör välja. Kristendomen var således också en omvändande religion, som strävade efter att övertyga människor att alla andra religioner var onda, och som fördömde dem som sådana.

Under århundraden gjorde den kristna kyrkan till sin huvudsakliga uppgift att omvända hedningarna, bland vilka den inkluderade alla andra trosläror. Medan hedningarna skulle omvändas, var de som var insatta i ”den sanna tron” men hade, på ett eller annat sätt, kommit att ifrågasätta kyrkans lära, inte bara uteslutas från kyrkan, utan också tillintetgöras genom döden (det auktoritativa kravet från St. Thomas av Aquino).

Kristen intolerans gentemot alla andra trosläror mildrades endast vid reformationen, och då bara gradvis. De tidiga manifestationerna av tolerans i centrala Europa var i början endast tillämpliga på prinsar, av vilkas undersåtar det krävdes att de antog sin härskares, den katolska eller lutherska, tro på grund av lagen som antogs vid freden i Augsburg år 1555, om cuius regio, eius religio [inom en prins land, en prins religion]. Inom de olika territorierna, påverkade av den kalvinistiskt reformerta kyrkan, blev tolerans ibland senare utvidgad till kalvinister, men sekter av den så kallade ”radikala” reformationen – anabaptister och Hutterites – och senare socinianerna och unitarierna fortsatte att vara förföljda, medan ateister inte skulle tolereras alls enligt teorier om tolerans som befrämjades till och med av upplysta filosofer som John Locke.

Den bästa garantin mot social splittring i ett sådant religiöst pluralistiskt samhälle stod inte att finna i ett försök att påtvinga religiös konformitet utan i etablerandet av religiös tolerans som en princip som överträffar doktrinerna och övertygelserna hos varje religion.

Till slut ledde de principer som stöddes genom reformeringen av en ”öppen Bibel” och ”prästerskapet för alla troende” till den fasta syndaångern till intoleransbestämmelsen innesluten i traditionell kristendom. Avvikande grupper skaffade sig begränsade rättigheter att förrätta sin andakt på det sätt de själva föredrog, i England mest iögonfallande enligt lagstiftningen av William och Mary år 1689. Restriktioner kvarstod och blev endast gradvis mildrade och så småningom upphävda under de efterföljande två hundra åren. Gradvis kom de styrande klasserna i Europa att överge teorin om att social sammanhållning i stor utsträckning var beroende av förfäktande av religiös likformighet. Lärdomen insågs mer tydlig i Förenta staterna, där en religiöst mångfaldig befolkning (bland vilka det fanns många flyktingar från religiös förföljelse i Europa) måste tillgodoses. Den bästa garantin mot social splittring i ett sådant religiöst pluralistiskt samhälle stod inte att finna i ett försök att påtvinga religiös konformitet utan i etablerandet av religiös tolerans som en princip som överträffar doktrinerna och övertygelserna hos varje religion. I motsats till de gamla europeiska antagandena av behovet av religiöst tvång, erkändes det i Förenta staterna att en princip av tolerans var oumbärlig för social sammanhållning i en redan religiöst mångfasetterad befolkning. Således var det, att i den amerikanska ramen, tolerans och religionsfrihet åberopades såsom principer överordnade varje särskilt religiöst system. Själva skapandet av en sekulariserad stat i vilken de styrande myndigheterna inte skulle etablera religionen och inte heller visa partiskhet för någon religion, blev den första garantin för religiösa rättigheter.

IV. Bundenhet till sin kultur när det gäller definitionen av religion
LADDA NER VITBOKEN