Hur man håller sig frisk | Förebyggande resurscenter

Om begreppet religion

Akademiska studier av religioner påbörjades i västvärlden under tidigt 1800-tal på grund av den idéhistoria som hade inspirerats av filosofer under upplysningstiden i 1700-talets Europa. När ny information som samlats in av upptäcktsresande och missionärer om gamla religiösa traditioner (i synnerhet filosofierna i Indien och Fjärran Östern) nådde forskarkretsar i Europa blev det nödvändigt att omdefiniera själva definitionen av religion.

Detta begrepp, som hittills bara hade inneburit kristendom och judendom – ibland också islam – började att omfatta sådana religiösa filosofier från österlandet som hinduism, buddism, konfucianism, taoism, shintoism, zoroastrianism etc. Denna nya vetenskapsgren, som kallades ”religionshistoria” eller ”jämförande religion”, blev allmän och jämförande i sitt tillvägagångssätt.

Fenomenologi inom religion, som en av dess främsta grenar, visade på en sådan mångfald inom området att det har varit svårt för religionsforskare att presentera en koncis definition – som samtidigt skulle inkludera det mest väsentliga för själva religiositeten och vara giltig för vilken litterat eller illitterat religion som helst i världen. Ett av många försök att definiera religion var baserat på kriteriet för begreppet ”Gud” eller ”gudomlighet”, tills forskarna upptäckte att buddismen, som en av de så kallade världsreligionerna – åtminstone i teorin – försökte betona sin särskilda beteckning som en ”ateistisk” religion.

Det smala begreppet religion, som oftare pressats fram av myndighetspersoner än av religionsforskare, behöver ses över i dagens värld. Ordet ”religion”, som man finner i en eller annan form inom de flesta europeiska språk, dvs. germanska, romanska och sydslaviska språk, kommer från det latinska ordet ”religio”. Detta begrepp inkluderar i synnerhet idén att vara beroende av något ”gudomligt”. Principen ”cuius regio eius religio” på latin innebar att kejsaren eller en hertig, efter reformationen i Europa på 1500-talet, hade makt att bestämma vad hans landsmän skulle tro på och hur de skulle uppföra sig. Hela problemet med att det förekommer gudomliga eller sociala ”band” av detta slaget är dock mycket västerländskt, och själva idén saknas helt inom många kulturer runt om i världen.

Så denna typ av västerländskt antagande om religion kan bara tillämpas med våld på gamla österländska religiösa och filosofiska traditioner. Det har även framförts att de tre huvudsakliga varianterna av kinesisk världsåskådning – taoism, konfucianism och buddism – inte alls är religioner i den västerländska betydelsen av ordet utan snarare ”tre tao” eller ”vägar” till ett mål, vilket är principen för harmoni mellan yang och yin.

Med andra ord, det finns många kulturer i världen som verkar vara mycket religiösa trots det faktum att de har klarat sig utan ”religions”-relaterade begrepp i sina respektive språk. Detta gäller i synnerhet de nordiska kulturer i den gamla och nya världen där vi har gjort fältarbete: människor praktiserar animistiska och schamanistiska ritualer utan att kalla dem religioner. Ett uttalande som vi fick höra år 1994 från en Nanay-schaman i den lägre Amur-regionen i sydöstra Sibirien kan citeras som ett typiskt exempel på detta: ”Kristendomen – den är rysk. Vi har bara våra schamaner.”

Ett annat aktuellt problem gäller rollen för de många samtida funktionella alternativen för religion. Nyligen har världshistorien visat att försök som kommunism, marxism och maoism, med att skapa ett ”icke-religiöst” statsskick och samhälle har varit ganska misslyckade. Det mänskliga sinnet har visat sig vara klart mer intresserat av religiösa frågor än vad man hade trott inom dessa och andra materialistiska och antropocentriska ideologier som uppstod under det föregående såväl som det nuvarande århundradet.

III. De fem dimensionerna för religion
LADDA NER VITBOKEN