V.I. Modern religion och förändrade sociala funktioner
Vi vänder oss bort från de konkreta element som härrör från den traditionella men uppenbarligen omoderna kristna uppfattningen om vad som skulle utgöra en religion, och vi hänvisar kortfattat till en religions egenskaper som betonas i de icke-normerande sociologiska studierna i ämnet. Samtidigt som vikten av den påtagliga omsorgen av det övernaturliga (eller överempiriska) inte ignoreras, betonar samhällsvetare de funktioner som religioner uppfyller. En religion skapar, förstärker eller främjar social solidaritet i gruppen och förser den gruppen med en identitetskänsla. Det föreskriver, med Peter Bergers ord, ”ett mänskligt konstruerat universum av betydelse”, som blir ett intellektuellt och moraliskt ramverk enligt vilket idéer och handlingar kan bedömas. Om religion av nödvändighet överger – inför utvecklingen av vetenskap – specifika teorier om skapande och kosmologi, fortsätter den att erbjuda en förklaring av vilka syften som är en väsentlig del i universum och i människans liv.
V.II. Modern religion och ansvarets etik
Efter hand som befolkningen i stort i västvärlden har blivit mer bildad, har moderna religioner tenderat att ge mindre betoning på doktrinerna rörande Gud, skapande, synd, inkarnation, uppståndelse etc., och har lagt mer tonvikt på sådana saker som en etik för socialt och personligt ansvar; tillhandahållande av en känsla av yttersta mening och syfte; källan till personlig vägledning; och vägen till personlig uppfyllelse i denna värld.
V.III. Modern religion och omtanke
om sociala problem
Ökad omsorg för själavård började i mitten av 1800-talet i Storbritannien, men manifesteras nu i många nya former av specialiserad pastorsrådgivning, såsom industri-kaplaner, och arbete på sjukhus och fängelser, och i specialiserad rådgivning, till exempel äktenskapsvägledning, kristet helande, och arbete för missbrukare och potentiella självmord. Råd om fysisk och psykisk hälsa, sexuella problem och familjeproblem, utbildning och arbetsrelationer har nästan blivit stommen i mycket religiös litteratur i många samfund, och särskilt i relativt nyligen etablerade sekter och samfund.
V.IV. Modern religion och livsförbättring
I en del nya religiösa rörelser har påståendet att förse människor med en känsla av mening och syfte i livet blivit ett tydligt fokus. Sådana rörelser ger ett omfattande och ofta komplext system av metafysik inom vilket deras anhängare finner intellektuella svar på frågor av yttersta vikt. Sådana rörelser skulle innefatta teosofi, antroposofi, gurdjieffism, kosmon- och New Thought-rörelserna. Eftersom tyngdpunkten i dagens samhälle har skiftat från omsorg om livet efter detta, har nya rörelser (och i viss mån äldre etablerade kyrkor) kommit att betona ”jordnära” aktiviteter och syften, och allmänna mål om ”livsförbättring”. Den askes som växte fram inom religioner, i en värld av brist och naturkatastrofer, är mindre lämplig i ett samhälle där det finns en ökad tillströmning och mycket mer omfattande social planering för att eliminera eller lindra fysiska och sociala katastrofer. Dagens utbredning av hedonistiska värden i det sekulära samhället avspeglas i religion, och nya religioner syftar uttryckligen till att ge människor bättre erfarenhet av livet. En tonvikt på positivt tänkande blev mycket utbredd i Amerika på 1940-talet.
Psykologiska metoder för ökad självkontroll, självförbättring, förnyad motivation, och större kapacitet för andligt berikande har blivit en del av repertoaren i många religiösa rörelser som efter hand som samhället har rört sig bort från godkännandet av syndtyngda teologier som en gång framfördes av traditionella kristna kyrkor.
V.V. Förhållandet mellan religion och moral
Många religioner föreskriver regler i större eller mindre grad av specificitet för anhängare att iaktta. Deras natur, den intensitet med vilken de föreskrivs och stringensen i sanktionerna som är knutna till dem, varierar i hög grad. Inom judendomen, styr regler detaljer i ritualen och många händelser i vardagslivet. I islam påverkar religiösa regler olika situationer i livet och ger ett system av lagar för samhället. På andra håll härstammar moraliska föreskrifter inte från uttryckligt religiösa rötter – som i fallet med japanska samhället. Det finns inget normalt förhållande mellan ett system av religiösa doktriner och en moralkodex. Kombinationen av religion och moral i kristendomen är ett mönster av förhållanden, men detta mönster är inte typiskt för andra religiösa system, och det kan inte antas vara en nödvändig modell för ett sådant förhållande.
V.VI. Buddism och moral
I till exempel theravadabuddism finns föreskrifter för munkar, och några allmänna regler som anbefallts lekmännen. En buddist har en plikt att inte döda, stjäla, ljuga, begå brottsliga sexuella handlingar och dricka rusdrycker. Buddha erbjöd moraliska råd om hushållsuppgifter, beteende mot vänner och att ta hand om sin äkta hälft, men dessa är uppmaningar till vad som skulle kunna kallas socialt sunt förnuft. Individen skall vara klok, sparsam, flitig, rättvis mot tjänare och välja dem till vänner som kommer att hålla honom från fel och förmana honom till rätt uppträdande. Dessa dygder åläggs som upplyst självintresse; de är inte påskrivna med begreppet om synd såsom framförs i kristendomen. Åsidosättande av dessa dygder innebär inte särskilda bestraffningar, utom i det att det ger dålig karma. Att undvika att göra onda handlingar i buddismen är en fråga om upplyst självintresse (åtminstone på lång sikt). Religionen i sig föreskriver inga sanktioner. Det finns ingen vredgad gudom. Men eftersom handlingarna anses avgöra status i någon framtida reinkarnation, anses goda gärningar tillrådliga som att vara i enlighet med en åttafaldig väg till upplysning, eftersom de kommer att leda till återfödelse i bättre omständigheter och förmodas överskrida alla eventuella återfödslar och uppnåendet av nirvana. Så även om buddismen förvisso framför etiska värden, har individen stor frihet i sitt moraliska uppförande, och är inte föremål för den typ av moralisk censur som råder i kristna sammanhang.
V.VII. Kristendomen och moral
I skarp kontrast inkluderar traditionell kristendom, bland sina olika nivåer av etiska läror, en utstuderad kodex av förbud, där överträdelser har kommit att betraktas som synd. De minimala budorden i tidig judendom beträffande stora överträdelser förstärktes med föreskrifter om en mycket mer krävande innebörd, särskilt när det gäller sexualitet, och detta från både Jesus och Paulus. Det fanns också ouppnåeliga ideal av ett kanske ogenomförbart slag (”Varen alltså I fullkomliga”, och speciellt befallningar att älska sina fiender, att förlåta ”sjuttiosju” gånger, att vända andra kinden till etc.). Men det var i begreppet om synd som kristendomen kom att utveckla en strikt moralkodex. Människan betraktades som syndig till sin natur, ett förfärligt tillstånd från vilket endast ett föredömligt exempel på dygd och det övermänskliga offret av Kristus kunde frälsa honom. Defekterna som indikeras i Gamla testamentet (misslyckanden i ritual; falsk motivation, orättvisa, avgudadyrkan, olydnad mot Gud) utvidgades till defekter i ansvar och grundläggande brist på människans karaktär och samvete. Även om Augustinus inte såg det skapade universumet som syndigt till sin natur, var människan syndig och karaktären hos synd var i grund och botten negativ. Denna syn informerade den medeltida katolicismen.
Instiftandet av öronbikt, utvecklingen av en utstuderad procedur för botgöring, och senare utarbetandet av begreppet om skärselden, indikerade hur allvarligt synd betraktades. Men där katolicism, medan den energiskt uttalade sig mot synd, icke desto mindre erkände mänsklighetens svaghet, tillgodosåg det genom instiftandet av bikten, avvisade protestantismen detta sätt för lindring av skuld. Kalvinism intensifierade personliga kval hos syndare och anses ha utvecklat ett teologisystem som ledde till att internalisera den moraliska kontrollen och bildandet av dåligt samvete.
V.VIII. Förändringar i den kristna attityden gentemot synd
Först under 1800-talet började den kristna inriktningen på synd att avta. Den kristna inriktningen på helvetet och fördömelse förminskades stadigt under det århundradet, men vid det här laget hade sekulär moral fått en självständig påverkan på det offentliga livet. Under 1900-talet ältades stadigt strängheten i den viktorianska moralen, tills de stränga kraven, särskilt inom området för sexuellt umgänge, på 1960-talet gav plats till en moralisk frigjordhet. Därför är det uppenbart att den postulerade modellen av förhållandet mellan religion och moral har varit långt ifrån konstant även i fallet med kristendomen. Inte heller existerar detta mått på mångfald enbart över en lång tid. Det kan också exemplifieras bland samtida religioner. De moraliska attityderna som finns bland dagens evangelister (som återfinns i flera religioner, däribland Church of England) fortsätter att uppvisa en stark inriktning på personlig synd inom många områden av uppförande. I kontrast har idén om synd nästan blivit hopplöst omodern bland många liberala präster, av vilka en del helt och hållet förkastat påståenden om en absolut moralkodex såsom traditionellt antagits av kristna kyrkor, och föredrar att förbinda sig till en situationsetik, vars konsekvenser ofta står i radikal konflikt med mottagna kristna moraliska levnadsregler. En annan, helt annorlunda attityd, antas i Christian Science, där synd snarare betraktas som ett fel som härrör från en falsk uppfattning av verkligheten, och som tillsammans med sjukdom, tros elimineras genom en förändring från ett kroppsligt sätt att tänka till ett andligt.
V.IX. Sakramentala och prästerliga aspekter av kristendomen
Religiösa övertygelser och värden kommer ofta till uttryck i form av symboler, fastställda procedurer och institutioner som anges i avsnitt II.I ovan. Formen på dessa symboler, procedurer och institutioner varierar emellertid återigen mycket från den modell som tillhandahålls av kristna kyrkor – en modell som så lätt antas i ett kristet sällskap – är en otillräcklig guide för andra religioner. Själva kristendomen uppvisar en mängd olika uttrycksformer. Detta är mer än blott och bart underordnade slumpmässiga skillnader som dikteras av estetik eller enkel bekvämlighet. Skillnaderna är ofta i sig själva en fråga om övertygelse, som tränger igenom kärnan av religiös tro. De stora religiösa traditionerna i världen manifesterar vitt skilda orienteringar, från prästerskap, förpliktelse till offer och sakramentalism, rikligt med sinnliga hjälpmedel för tro (såsom rökelse, dans, och bildframställningar) till askes och enskilt beroende av muntliga uttryck och bön. Båda ytterligheterna kan hittas inom hinduism, buddism och kristendom, medan islam i dess ortodoxa uttryck är mer enhetligt asketisk – dess extatiska manifestationer sker i periferin.
Det kan räcka med att illustrera den rådande mångfalden inom den kristna traditionen. Den romerska kyrkan i sin traditionella utveckling representerar den utstuderade användningen av förnimmelserna hörsel, syn och lukt i trons tjänster. Katolsk liturgi – även om den avsäger sig användningen av dans och droger, som har använts i andra traditioner – har utstuderade ritualer, skrudar och sakrament i ett överflöd av ceremonier, vilket markerar kalendern och hierarkin inom kyrkan, och ceremonier för individers övergång. I skarp kontrast till romersk katolicism står kväkarrörelsen som förkastar sådana begrepp som prästerskap, utförandet av ritual (till och med osakramentala ritualmönster som är vanliga i protestantiska kyrkor) och användningen av bilder eller skrudar. Betoning på det tillräckliga med lekmannabruk, avvisande av helighet, vare sig det gäller byggnader, platser, säsonger eller ceremonier, och av sådant stöd i tron som radband och talismaner, är en utmärkande egenskap i större eller mindre grad i mycket av den protestantiska religionen. Evangelister (av olika religioner) förkastar idén om ett prästerskap, och kväkare, bröder, christadelphians och scientister förkastar till och med ett betalt prästämbete. Baptister behåller dopet, och de flesta andra religioner behåller en brödbrytarceremoni, dock ofta bara som minneshandlingar av åtlydnad av skriften, inte som bruk med något egentligt värde.
Protestantisk religion har lagt mycket större vikt på skriftens skrivna ord än vad den katolska tron gör, ibland nästan i en så stor utsträckning att göra Bibeln i sig till en fetisch. Seder och bruk bestå i alla religioner, men dessa är ibland minimala såsom i kväkarnas betoning på att enbart fastställa en tid och plats för mötet och i christadelphians försöka att undvika alla ämbeten och statusar i ett samhälle där alla skall vara lika förpliktade till Guds tjänst.