Hur man håller sig frisk | Förebyggande resurscenter

III. Icke-teistiska trossystem

III.I. Teism är inte en väsentlig karakteristik hos religion

Det går inte att bestrida att teism (dvs. monoteism, polyteism och panteism) inte är en väsentlig egenskap hos religion. Faktum är att både forskare och lekfolk i allmänhet anser att trossystem som är klart och tydligt icke-teistiska är religioner. Exempel på sådana religioner ges nedan.

III.II. Buddism – En icke-teistisk religion

Buddism är inte ett system av teistisk tro, men är allmänt erkänd som en religion, även om den står i skarp kontrast med kristendom. Även om buddismen inte förnekar existensen av gudar, ges dessa väsen inte någon roll som på något sätt närmar sig ett högsta väsende eller en skapare. Till och med Det rena landets sekter i Japan (Jodo och Jodo Shinshu), där det finns ett tydligt engagemang för idén om Buddha själv som en frälsare, denna uppfattning betraktar inte Buddha som en skapargud.

III.III. Theravadabuddismens doktriner

Theravadabuddismen anses ofta vara buddismens tradition som ligger närmast Gautama Buddhas ursprungliga läror. Dess doktriner bär liten likhet med de teser som anges i kristendomen eller andra monoteistiska religioner. Ingen av lärorna i theravadabuddismen visar på förekomsten av ett högsta väsen eller en skapargud. Snarare än att vara en produkt av en skapargud, anses fenomenvärlden att vara utan substans, och människan är lika obeständig, och tros inte ha en odödlig själ. All existens kännetecknas av lidande, och impulsen hos buddistisk lära är att befria människan från detta tillstånd. Människans nuvarande omständighet är en följd av hans karma, lagen om orsak och effekt enligt vilka gärningar i tidigare liv nästan helt och hållet bestämmer upplevelserna i efterföljande liv. Eftersom liv är som länkar i en orsakssambandskedja, finns det ett ”villkorligt ursprung” i varje återfödelse. Således bringas inte människan att existera av en skapargud, och det finns inte heller någon uppfattning om en frälsargud, eftersom endast upplysning gör det möjligt för människan att bli befriad från lidandet i återfödelsens kedja. Varje människa, under ledning av religiös instruktion, måste själv finna vägen till upplysning. Buddismen förnekar inte existensen av gudar som sådana, men dessa väsen är inte föremål för tillbedjan, och de uppfyller ingen speciell roll. (De är rester och anhopningar från andra religiösa traditioner som buddismen har antagit.) Även om föreställningar om en skapargud och en frälsargud, odödlig själ, och evig bestraffning eller ära inte finns i theravadabuddism, har buddism icke desto mindre erhållit den allmänna statusen som en världsreligion.

III.IV. Jainism är en ateistisk religion

Jainism är en erkänd religion i Indien och i andra länder där den utövas och normalt ingår i listan över (vanligtvis elva) stora religioner. Om den, har Sir Charles Eliot skrivit: ”Jainism är ateistisk, och denna ateism är som regel varken ursäktande eller polemisk, men accepteras som en naturlig religiös attityd.” Jainister förnekar emellertid inte existensen av devas, gudomar, men dessa väsen, precis som människor, anses vara bundna av lagarna om själavandring och förfall, och de bestämmer inte över människans öde. Jainister tror att själar är individuella och oändliga. De är inte del av en universell själ. Själar och materia varken skapas eller förstörs. Frälsning skall uppnås genom befrielse av själen från främmande element (karma) som tynger ner den – element som vinner tillträde till själen genom individens passionhandlingar. En sådan handling orsakar återfödelse bland djuren eller obesjälade ämnen: aktningsvärda handlingar orsak pånyttfödelse bland devas. Vrede, stolthet, svek och girighet är de främsta hindren för befrielse av själen, men människan är herre över sitt eget öde. Genom att underkuva jaget och genom att inte skada någon varelse, och genom att leva ett asketiskt liv, kan han uppnå pånyttfödelse i form av en deva. De moraliska reglerna för fromma troende är att visa vänlighet utan hopp om att återgäldas, att glädja sig åt andras välfärd, att försöka lindra nöden hos andra, och att visa medlidande för brottslingen. Självtuktan förintar ackumulerad karma.

III.V. Hinduismens sankhyaskola – En icke-teistisk religion

Hinduismen bekräftar som ortodoxa sex gamla och skilda skolor. En av dessa, sankhya, är varken teistisk eller panteistisk. Liksom jainism lär sankhya ut att urtida materia och den individuella själen är båda oskapade och oförstörbara. Själen kan frigöras genom att känna till sanningen om universum och genom kontroll av passionerna. I vissa texter förnekar sankhya existensen av en personlig högsta gudom och, i vilket fall som helst, anses alla begrepp om gudomlighet överflödiga och potentiellt motsägande, i och med att karma fungerar genom att styra människans angelägenheter upp till den punkt där hon själv kan bestämma att hon strävar mot frigörelse. De fyra målen hos sankhya liknar dem hos buddism: att känna till lidande, från vilket människan måste befria sig själv; att få till stånd slutet på lidande; att uppfatta orsaken till lidande (misslyckandet med att skilja mellan själ och materia); och att lära sig metoderna för frigörelse, nämligen omdömesgill kunskap. Precis som andra skolor, lär sankhya ut den karmiska principen: återfödelse är en konsekvens av ens handlingar, och frälsning är flykt från cykeln av återfödelser.

III.VI. Den icke-teistiska karaktären i sankhya

Sankhya omfattar en form av dualism som inte kretsar kring existensen av en gud eller gudar. Det här är inte den kristna dualismen av gott och ont, utan en radikal skillnad mellan själ och materia. Båda är oskapade, ändlöst befintliga objekt. Världen härstammar från materians utveckling. Själen är emellertid oföränderlig. Själen lider på grund av att den är fången i materia, ändå är denna fångenskap en illusion. När själen väl är medveten om att den inte är en del av den materiella världen, upphör världen att existera för denna speciella själ, och den är fri. Enligt sankhyateorin genomgår materien evolution, upplösning och lugn. I utvecklandet, producerar materien intellekt, individualitet, sinnena, moralisk karaktär, vilja och en princip som överlever döden och som genomgår själavandring. Genom att vara förbunden med själ, blir den fysiska organismen en levande varelse. Endast i denna förbindelse förverkligas medvetande: varken materia i sig eller själen i sig är medveten. Även om själen är ett vitaliserande element, utgör den inte själva det liv som slutar med död, inte heller är det livet som överförs från en existens till en annan. Även om den inte själv agerar eller lider, speglar själen det lidande som inträffar, mycket likt som en spegel reflekterar. Den är inte intellektet, men är en oändlig och passionslös entitet. Själar är oräkneliga och olika varandra. Målet för själen är att frigöra sig från illusion och likaså från fångenskap. En gång befriad, är tillståndet hos själen motsvarigheten till nirvana i buddism. Sådan frigörelse kan inträffa före döden, och uppgiften för den frigjorda själen är att undervisa andra. Efter döden finns det en möjlighet till total frigörelse utan hot om återfödelse. Sankhya gör ingen invändning mot tro på populära gudomar, men dessa är inte del i den väsentliga ordningen. Det är kunskap om universumet som producerar frälsning. I denna betydelse är kontroll över passionerna, och inte moraliskt uppförande, det centrala. Bra arbeten kan endast producera en lägre form av lycka. Inte heller är offrande effektivt. Varken etik eller ritualer är av stor betydelse för tingens ordning i sankhya.

III.VII. Det teistiska kriteriets otillräcklighet

Av föregående exempel av religiösa trossystem är det uppenbart att tro på ett högsta väsende eller någon form av teism är ett otillräckligt kriterium på religion. Trots de kvardröjande, föråldrade fördomarna från vissa kristna kommentatorer, skulle denna punkt i allmänhet omedelbart hyllas av jämförande religionsvetare och religionssociologer. Status som religion skulle inte förvägras buddism, jainism eller sankhyaskolans hinduism, trots ingen som helst uppfattning om ett högsta väsende eller skapargud.

III.VIII. I fallet taoism

Taoism har också allmänt erkänts som en religion och textböcker för jämförande religion inkluderar den vanligen, trots svårigheterna med att ge dess centrala trossatser i en sammanhängande form. I skarp kontrast till uppenbarade religioner, tillgrep taoismen naturdyrkan, mysticism, fatalism, politisk passivitet, magi och dyrkande av förfäder. Under flera århundraden var den officiellt erkänd som en organiserad religion i Kina, med tempel, dyrkan, och prästerskap. Den förvärvade föreställningar om övernaturliga varelser, inklusive Jade-kejsaren, Lao-tse, Ling Po (väktare över övernaturliga varelser), tillsammans med de åtta odödliga i kinesiska folkliga traditioner, stadsguden, husguden, bland andra, tillsammans med ett oräkneligt antal andar. Taoismen saknar emellertid en högsta skapare, en frälsargud av det kristna slaget och en tydlig teologi och kosmologi.

IV. Religiöst språk och den kristna teologins utveckling
LADDA NER VITBOKEN