SAMHÄLLSFÖRÄNDRINGAR
och
NYA RELIGIÖSA RÖRELSER

Det västerländska samhället ärvde, från den tidiga kristendomen, en stark och medveten tradition av religiös intolerans. Kristet engagemang var exkluderande. Kristendomen sade sig vara den enda sanna tron, och ansåg sig vara berättigad till allmän trohet från hela mänskligheten. Den var en voluntaristisk tro, och den var från första början engagerad i en obeveklig värvning av proselyter med slutmålet att konvertera och omfatta hela mänskligheten. Denna unika konstellation av attribut gjorde att den tidiga kristendomen skiljde sig från andra dåtida religiösa rörelser; från judendomen, som var etniskt baserad, och från de utbredda mystik- och kejsarkulter som var toleranta mot eller åtminstone neutrala gentemot andra religioner. Medeltida kristendom behöll sin aggressiva värvning av proselyter gentemot hednisk och barbarisk religion, vars anhängare skulle konverteras, men utvecklade en ännu mer rigorös policy för att undertrycka alla egensinniga eller kätterska manifestationer av den kristna tron. Kätteri var straffbart med döden – en teologisk policy som rättfärdigades av Thomas av Aquino (1225–74) och som genomfördes obevekligt av inkvisitionen (inrättad år 1232 och till slut upphävd, i Spanien, men inte förrän 1820). Reformationen medförde en viss gradvis minskning av de grövre formerna av religiös intolerans, men fientlighet mot ”avvikande” uttryck för den kristna läran levde kvar även i de mest liberala och avancerade protestantiska länder.