Den moderna religionsforskning som uppstod under 1800- och 1900-talen måste tydligt särskiljas från teologins klassiska ämnesområden. Även om uppgiften i teologi var redogörelsen om tron på ett visst samhälle (kristna, judar, muslimer, hinduer etc.) – oftast menades den kristna tron i väst – gällde det akademiska studiet av religion att erbjuda en vetenskaplig beskrivning och analys av alla religiösa fenomen. Sålunda blev en av den moderna religionsforskningens första uppgifter att befria religionsdefinitionen från den gängse sammankopplingen med kristendomen. Uppslagsbokens standarddefinition av religion uppvisar fortfarande denna tendens att generellt identifiera religion med speciellt kristendomens och andra monoteistiska lärors särdrag. De definitionerna antyder ofta att religionens enda eller centrala kännetecken är ”tro på ett Högsta väsende”. Men religionsforskare kände till många och uråldriga religioner, vilka inte hade någon sådan ”tro på ett Högsta väsende”. De viktigaste exemplen var buddismen, speciellt i dess Theravadin-form, där sådan tro uttryckligen förkastades och jainismen, som också uttryckligen förkastade denna tro. Ändå var dessa religioner mer än 2 000 år gamla. Dessutom lade de konfucianska traditionerna minimal vikt vid det transcendentala och maximal vid korrekta mänskliga relationer. Och inom hinduismen mötte man många gudar och gudinnor och inte bara ett ensamt ”Högsta väsende”. Därtill var de oerhört esoteriska traditionerna inom västerlandets monoteistiska läror ofta kritiska mot själva föreställningen om Gud som ett ”Högsta väsende” och insisterade på att Guds verklighet överskred sådana föreställningar. Det ansågs därför vara nödvändigt att få en definition på eller begrepp om religion, som var tillräcklig för att täcka in den vida variation av religiösa traditioner som funnits bland människans samhällen under historiens gång.
På samma gång insåg man att det bland alla mänsklighetens religiösa traditioner fanns en dimension som överskred den jordiska. Dock benämndes denna dimension eller verklighet på vitt varierande sätt. Medan de kristna strävade efter ”förening med Gud” eller muslimerna sökte ”underkastelse inför Allah”, ägnade sig buddisterna mer åt att uppnå ”inre upplysning eller satori”, hinduerna mer åt att förverkliga ”den eviga atman eller självet” och jainisterna sökte odla ett ”gott sinnelag”. Den religionsdefinition som framkom inom den moderna religionsforskningen innehöll ett delvist erkännande av förekomsten av ”ett liv efter detta”, som var tillräckligt brett för att kunna innefatta de religioner som antingen saknade begreppet ”Högsta väsende” eller uttryckligen förkastade en sådan föreställning till förmån för andra föreställningar om de ”Yttersta tingen”. Även om alla religioner identifierar en helig dimension i livet, så tillskrivs inte detta heliga ett ”Högsta väsende” av samtliga.
Fast den västerländska protestantiska kristendomen kan ha lagt särskild tonvikt vid tron som religionens centrala punkt, lade andra religiösa riktningar både kristna och icke-kristna, större tonvikt vid utövandet. Inom buddismen till exempel, handlar det om utövandet: bruket av den åttafaldiga vägen som ett sätt att övervinna lidandet. I hinduismen hittar man en fullständig väg till de Yttersta tingen genom ett fullständigt levnadssätt, som består av utövande (rajyoga) eller arbete (karmayoga). Men utövandet består inte enbart av meditation eller begrundan eller handling, utan också av bön, etiskt uppförande, familjerelationer och en mängd andra bruk. Det finns inom alla religiösa traditioner, om än i varierande grad, ett fullkomligt levnadssätt som måste anpassas till religionens ideal och som resulterar i ett liv som exemplifieras i praktiken. Sålunda betraktades ett utövande som överensstämmer med en viss religiös inriktnings ideal och etiska riktlinjer som ytterligare en dimension i förståelsen av religionens sanna väsen. Dessutom består det utövande vi möter inom religiösa samfund och traditioner oftast av ett rituellt sådant.
Den moderna religionsforskningen kom på så sätt att erkänna ytterligare en dimension inom det religiösa livet, nämligen den rituella dimensionen. Riter och ritualer är det religiösa samfundets strukturerade handlingar för att underlätta umgänget med livets yttersta dimensioner. Enligt vissa kinesiska traditioner ansågs riterna avgörande för ett välordnat kosmos och innehöll utstuderade evenemang som kunde sträcka sig över flera dagar. En del religiösa traditioner tonar ner ritualens betydelse, exempelvis kväkarna, men även deras ”samling i tystnad” kan här anses utgöra en vital del av samfundet. Även om den rituella dimensionen varierar från tradition till tradition – och även inom en tradition, vilket kan ses i den ortodoxa kristendomens rituella prakt och den rituella enkelheten i mennoniternas församlingshus – utgör den dock en dimension av religiöst liv för mänskligheten.
Dessa element av tro, utövande och ritual existerar inte isolerade utan sammanbinds i den religiösa gemenskapen och utformar dess distinkta levnadssätt eller kultur. Hinduerna utgör då ett folk som delar en samling övertygelser, bruk och riter vilka tjänar till att förenkla deras liv, ett levnadssätt med både jordiska och överjordiska dimensioner. Ordet religion har som latinsk ursprungsform religare med betydelsen ”att sammanbinda, förena”, ett ”sammanbindande, förenande”, vilket här kan betraktas i dubbel betydelse. Vi har ”sammanbindande” av det ”mänskliga och det gudomliga” via religionen och ”sammanbindande” av människor i ett religiöst samfund.
Det är genom dessa hänsynstaganden som det inom den moderna religionsforskningen har skapats insikt om religionen som ett förbund av män och kvinnor förenade genom en samling övertygelser, bruk, beteendemönster och ritualer och vilka, på denna väg, söker relatera det mänskliga till det heliga/gudomliga livet. Det är emellertid väsentligt att förstå att varje dimension i denna religionsdefinition – samfund, tro, utövande, uppförande, ritual, förhållningssätt och det gudomliga – bör förstås (a) inom en bestämd religiös traditions betingelser och (b) att relativt sett större tonvikt bör, inom en bestämd tradition, läggas vid vissa element framför andra. På så vis kan till exempel religionens ”gemenskaps”-dimension ges större vikt inom den ortodoxa judendomen än inom taoismen eller till och med inom andra judiska förgreningar. På samma sätt kan det gudomliga förstås som en överskridande verklighet, som inom judendomen, eller som inom många hinduiska skolor som ett inneboende, dock oförverkligat, själv. Men sådana variationer kullkastar inte religionsdefinitionen utan pekar helt enkelt bara på den mångfald religiösa fenomen som måste omfattas av en modern vetenskaplig religionsstudie.
Det är i belysning av ovanstående, som vi sedan kan ställa frågan om Scientology är en religion eller ej. Svaret är i korthet ”ja, det är den”. Vi kan göra detta tydligare om vi tar den ovanstående insikten om religion och tar oss an Scientology.
Finner vi inom Scientology-kyrkan en distinkt samling religiösa budskap avseende det mänskliga livets mening och yttersta ände? Även den mest flyktiga kunskap om Scientology-samfundet och dess skriftliga källor kommer att leda en till ett svar på denna fråga som är jakande.
Enligt deras egna utsagor är Scientology ”en tillämpad religiös filosofi och teknologi som löser problem med anden, livet och tanke”. Dessa ”problem med anden, livet och tanke” är inte permanenta utan kan övervinnas, enligt Scientology.
Enligt deras egna utsagor är Scientology ”en tillämpad religiös filosofi och teknologi som löser problem med anden, livet och tanke”. Dessa ”problem med anden, livet och tanke” är inte permanenta utan kan övervinnas, enligt Scientology. Övervinnandet av ”problem med anden, livet och tanke” ligger huvudsakligen, enligt Scientology själv, i medvetenhet och kunskap. Medvetenhetens och kunskapens centrala delar är thetanen och de åtta dynamikerna. För att de centrala aspekterna i Scientologys tro ska kunna påvisas, krävs det en kort redogörelse.
Enligt Scientology består vår mänskliga natur av olika delar: kroppen, sinnet och thetanen. Thetanen inom Scientology motsvarar själen inom kristendomen och anden inom hinduismen. Ett av livets problem är att människan har förlorat medvetenheten om sin sanna natur. Inom Scientology, innebär detta ett medvetande om oss själva som thetaner. Medvetande och kunskap om en själv som thetan är dock väsentligt för välbefinnande och överlevnad. Människan förväxlar ofta sin djupaste verklighet med kroppen eller sinnet, eller ser sig själv som enbart kropp och/eller sinne. Men för scientologen är det väsentligt att människan återfår och erkänner sin andliga natur, eftersom, enligt Scientologys språkbruk: ”man är en thetan.” Som thetan är människan ”andlig, odödlig, och ’praktiskt taget oförstörbar’”.
Eftersom självmedvetenheten som thetan har fördunklats av ”engram” eller gått förlorad i förväxlingen av thetanen med kroppen och/eller sinnet, är den huvudsakliga religiösa uppgiften att återställa ens andlighet. Detta är väsentligt då ”thetanen är källan till allt skapande och är själva livet”. Denna medvetenhet är då det första stadiet i utövandet av en religiös metod som på Scientologys språk kommer att leda oss till att bli Clear. Enligt Scientology, då människan väl blir medveten om sin sanna natur och ”verklighetens koncentriska cirklar”, kan hon fritt och kreativt, anser scientologerna, fortsätta genom livets åtta dynamiker. (Se Vad är Scientology?, 1992 års utgåva)
Enligt Scientology är livets grundläggande budskap överlevnad genom de åtta dynamikerna. Den första dynamiken är ”Självet” eller livsdynamiken för överlevnad som individ. Denna första dynamik existerar inom allt större existenscirklar som sträcker sig ända upp till den åttonde dynamiken, eller oändligheten. Då beskrivningen av de åtta dynamikerna är fundamental inom Scientology, är det lämpligt att kort beskriva varje ”dynamik”. Som redan nämnts börjar dynamikerna med den individuella existensen eller ”Självet” och dess drift till överlevnad och fortsätter sedan vidare genom den andra dynamiken, som Scientology kallar ”kreativitet” eller ”få till stånd saker för framtiden” och som inkluderar familj och uppfostran av barn. Den tredje dynamiken är ”överlevnad för gruppen”, den del av livet som berör frivillig samhällsgemenskap, vänner, företag, nationer och raser. Den fjärde dynamiken är ”människosläktet” eller ”drivkraften till överlevnad genom hela mänskligheten och som hela mänskligheten”. Den femte dynamiken är ”livsformer” eller ”drivkraften i allt levande” mot överlevnad. Den sjätte dynamiken är det ”fysiska universum”. Den sjunde dynamiken är den ”andliga dynamiken” eller driften ”för livet självt att överleva”. Den åttonde dynamiken är ”drivkraften till existens som oändlighet”, eller vad andra kallar för ”ett Högsta väsende eller Skaparen”. ”Kunskap om dynamikerna tillåter en att enklare undersöka och förstå livets alla aspekter.” (What is Scientology?, 1992 års utgåva. sidan 149) Det är inom livet som helhet, eller genom de åtta dynamikerna på Scientologys språk, som den religiösa färden och uppgiften sker.
Det är särskilt inom den åttonde dynamiken som man stöter på Scientologys bekräftelse av ”vad andra kallar för” det Högsta väsendet eller Skaparen. Men Scientology föredrar uttrycket ”oändlighet” då man talar om ”alltets totalitet”. Scientologys förbehållsamhet beträffande ”oändligheten” har paralleller inom andra traditioner. Inför det Yttersta mysterium förordar mystiker inom alla traditioner återhållsamhet, till och med tystnad.
Scientologys tro rörande thetanen har motsvarigheter inom andra religiösa riktningar, liksom dess tro på de åtta dynamikerna och alla tings yttersta andliga natur. Det religiösa sökandet inom Scientology har mer gemensamt med de österländska upplysnings- och förverkligandeprocesserna än de västerländska versionerna av religiöst sökande, vilka har en tendens att betona anpassningen till den gudomliga viljan. En del forskare föreslår till och med att vi i Scientology kan se en ”teknologiserad buddism" (Se F. Flinn i J. Fichter, ed., Alternatives to American Mainline Clurches [Alternativ till de amerikanska kyrkliga huvudströmningarna], New York, 1983), medan andra betonar dess paralleller med österländska sinnesutvecklande system. Men man kan i dess tro på de åtta dynamikerna också se likheter med den medeltida visionen av själens vandring mot Gud, vilken kulminerar i identifikationen med det Yttersta mysterium, Gud.
Inom buddismen innebär problemet och processen att man rör sig från ett oupplyst tillstånd till ett upplyst och inom kristendomen från synd till förlösning, medan det inom Scientology innebär att man rör sig från ”preclear” till ”Clear” och sedan vidare. Här förstås tillståndet Clear som en medvetenhet om ens andliga natur och insikten om ens andliga frihet, befriad från tidigare upplevelsers börda och kapabel att leva en rationell och moralisk tillvaro.
Liksom andra religiösa traditioner betraktar Scientology det religiösa sökandet i huvudsak som terapeutiskt, det vill säga att hanteringen av det mänskliga problemet är en process för förverkligandet av en förlorad eller latent mänsklig andlig kraft eller livsdimension. Inom buddismen innebär problemet och processen att man rör sig från ett oupplyst tillstånd till ett upplyst och inom kristendomen från synd till förlösning, medan det inom Scientology innebär att man rör sig från ”preclear” till ”Clear” och sedan vidare. Här förstås tillståndet Clear som en medvetenhet om ens andliga natur och insikten om ens andliga frihet, befriad från tidigare upplevelsers börda och kapabel att leva en rationell och moralisk tillvaro. Inom Scientology är detta det religiösa sökandets natur, målet för religiös strävan. Detta sökande upphör dock inte med tillståndet Clear utan fortsätter vidare mot högre nivåer av andligt medvetande och förmåga på de högre nivåerna eller de ”Opererande thetan”-nivåerna. På dessa högre nivåer har man förmågan att bemästra sig själv och sin omgivning eller, som Scientology-doktrinen uttrycker det: att vara ”orsak över liv, tanke, materia, energi, rum och tid”.
Till de ovan beskrivna trossatserna finns alltså kopplat ett religiöst utövande och en metodik. Denna dimension inom Scientology beskrivs av scientologerna själva ofta som ”teknologi”, eller metoderna för att tillämpa principerna. Som central del av det religiösa utövandet inom Scientology återfinns fenomenet auditering, av scientologer ansett som ett sakrament. Det här är en process genom vilken man blir medveten om dolda andliga barriärer, som hindrar en från att bli medveten om sin grundläggande andliga natur som thetan och från att på ett riktigt sätt kunna bruka denna natur. Dessa hinder mot ett till fullo fungerande eller förverkligat liv kallas ”engram”. En religiös artefakt kallad ”E-metern” används i auditering för att hjälpa församlingsmedlemmar och Scientology-anhängare att känna igen och övervinna dessa negativa blockeringar på vägen mot Clear. (Se L. Ron Hubbard, The Volunteer Minister’s Handbook, Los Angeles, 1976.) Auditeringsprocessen utspinner sig mellan en religiös specialist – en auditör som är en pastor eller som utbildas till pastor inom Scientology-kyrkan – och den person som blir auditerad, en preclear. Med förutbestämda procedurer och frågeställningar avser auditeringsprocessen att göra en preclear medveten om vad han eller hon är och att kunna utveckla sin förmåga att leva på ett mer effektivt sätt. Scientologer anser att ett sådant förfarande kommer att tillåta en person att röra sig från ”en nivå av andlig blindhet till den sanna glädjen i en andlig tillvaro”.
Sådana tillvägagångssätt har motsvarigheter inom andra traditioners andliga discipliner, vilka på liknande sätt söker uppväcka den inre andliga naturen. Även om tekniken bakom Scientologys E-meter är unik i vårt århundrade, är den bakomliggande idén det inte. Den påminner om mandalans roll inom vissa buddistiska traditioner eller de meditativa hjälpmedel, som man kan hitta i andra österländska traditioner.
Till yttermera visso anser scientologerna att L. Ron Hubbard lyckats uppnå både insikt om verklighetens natur och åstadkomma en praktisk teknologi för återvinnandet av mänsklighetens sanna natur. Hubbards skrifter fungerar inom Scientology-samfundet som auktoritativa texter på samma sätt som andra religioners heliga texter: Vedalitteraturen inom hinduismen, buddismens sutra etc. Hubbards insikter handlar enligt scientologerna inte enbart om ren trosförvissning, eftersom dessa kan bekräftas genom direkta upplevelser i utövandet av de religiösa metoder som Hubbard tänkt ut. Detta påminner också om uråldrig buddistisk visdom som prioriterar erfarenhet.
Scientology-utövandet sträcker sig bortom den centrala religiösa teknologin och förfaringssättet, eftersom alla handlingar när man rör sig mot tillståndet Clear och högre blir friare, mer dynamiska och betydelsefulla. På vägen mot det slutmålet studerar scientologerna sina texter, prövar sin tro, agerar i det omgivande samhället, utvecklar sitt inre liv, gifter sig, och i alla sina handlingar och sitt uppförande söker förverkliga lärans ideal. Inom Scientology-litteraturen återfinner man talrika hänvisningar till ”uppträdandekodexar” och andra etiska riktlinjer som är tänkta att forma scientologernas liv.
En religion består inte enbart av en samling lärosatser, riter och handlingar, utan är också en mänsklig gemenskap sammanhållen av tro, bruk och riter. Inom Scientology finner vi även denna dimension av det religiösa livet. Grupper av scientologer i många delar av världen samlas regelbundet till religiös samvaro. De ägnar sig åt predikningar, läsande ur Scientologys heliga skrifter, lyssnande på L. Ron Hubbards inspelade föreläsningar m.m., handlingar som avser att fördjupa ens åtagande till läran och till att sprida kunskap om läran till andra. Samfundet är uppbyggt av dem som inom Scientology har funnit svar och teknologier som tar itu med livets grundläggande frågor. (Se Eileen Barker, New Religious Movements, A Practical Introduction, London, 1989.)
I ljuset av denna granskning av Scientology i relation till den moderna vetenskapliga religionsdefinitionen står det klart att Scientology är en religion.
Slutsats: I ljuset av denna granskning av Scientology i relation till den moderna vetenskapliga religionsdefinitionen står det klart att Scientology är en religion. Den har sina egna distinkta övertygelser om och redovisningar av en fördold andlig ordning, ett eget distinkt religiöst utövande och rituellt liv, egna auktoritativa texter och samfundsbefrämjande aktiviteter.
