Hittills har juridiken i USA överlevt i över 200 år utan en officiell definition av religion, och man får hoppas att ingen domstol eller myndighet någonsin känner sig tvingad att komponera en, eftersom den tenderar att tvinga alla nya religioner som växer fram att överensstämma med dess prokrustesbädd. Men ändå, om ”religion” skall vara en preferenskategori av civilrätt, som den var – lyckligtvis och klokt – utformad att vara av författarna till Första tillägget till konstitutionen, kommer den termen att behöva användas av domare för att inkludera eller exkludera rättssökande av dess fördelar – blygsamma som de trots allt är.
Termen ”religion” behövde inte definieras i Första tillägget till konstitutionen, eftersom alla visste rent allmänt vad man syftade på. Än idag finns det lite bryderi i fråga om vad ”religion” är i 95 procent av fallen. Det är gränsfrågorna som hänför sig till nya och okonventionella religioner eller grupper som gör anspråk på att vara sådana som orsakar bryderier. I dessa fall kan domare hänvisa till likheter mellan enheter som redan erkänts vara religiösa, men vi har sett i det ovannämnda hur svår en sådan uppgift kan vara. Och hur nära måste likheten vara? Vilka inslag i likhet är väsentliga och vilka är valfria? Och vilka bevis från vilka källor bör domaren förlita sig på för att fatta ett beslut?
Högsta domstolen har klokt nog dragit slutsatsen att domaren inte får utvärdera sanningen eller falskheten i sökandens uppfattningar (U.S. v. Ballard, 322 U.S. 78 (1944)), eller huruvida de är teistiska (Torcaso, Seeger och Welsh, citat supra), inte heller undersöka i doktriners och trosartiklars innehåll över huvud taget (Presbyterian Church v. Mary Elizabeth Blue Hull Memorial Presbyterian Church, 393 U.S. 440 (1969)). Kanske en aning mer inträngande granskning kan företas på tröskeln innan en grupp erkänns som en religion, men även här begränsas domaren till vilket djup han eller hon kan tränga sig in i (jfr Ballard). Domstolen kan inte ange vilket innehåll eller vilken struktur en grupp måste visa upp för att anses vara ”religiös”, ej heller, inom vissa breda gränser, vad för slags beteende som kommer att diskvalificera en grupp. (Mormon-fallen, i vilket Corporation of the Church of Latter-day Saints upplöstes för att det lärde ut och praktiserade månggifte (1890), nådde resultat som domstolarna förmodligen inte skulle nå idag, men även dessa drastiska åtgärder hävdade inte att mormonismen inte var en religion, endast att dess lära om månggifte skulle förbjudas.)2
Vad domstolarna kan göra – och har gjort i Seeger och Welsh – är att undersöka religionens funktion för att se om den ”upptar ett utrymme i dess innehavares liv som motsvarar det utrymme som är fyllt av den gud hos dem som kvalificerar för befrielse” (seeger v. U.S., 30 US. 163). För att göra detta måste de förlita sig på bevis som tillhandahålls, inte av utomstående eller apostater, utan av de enda kompetenta vittnen i en position att veta om de verkligen vinner tröst av religion från organisationen i fråga: de aktuella användarna däri, de aktuella anhängarna som gör anspråk på att vara en religion.
Hur skall domstolen kunna veta att det de vinner från organisationen verkligen är tröst av religion? Det finns en hel del litteratur ägnad åt att definiera eller beskriva vad det är som religion ger människor och människans samhällen, vilket sträcker sig från Durkheim (Elementary Forms of the Religious Life) [Elementära former av religiöst liv] till Weber (Sociology of Religion) [Religionens sociologi]. De akademiska författarna i ämnet religionens funktion kan dessvärre inte enas sinsemellan vad den funktionen är. Men deras olika uppfattningar kan sammanfattas under en bredare rubrik: Religion är den form av mänsklig aktivitet som ger en förklaring av den yttersta meningen med livet till dess anhängare. (Den här beskrivningen förklaras mer detaljerat i författarens tidigare verk, Why Conservative Churches Are Growing, [Varför konservativa kyrkor växer], Harper & Row, 1972, 1977, sid. 37–41, och Why Churches Should Not Pay Taxes, [Varför kyrkor inte bör betala skatt], Harper & Row, 197, sid. 59–69.)
Det finns ett flertal sidoaspekter i den här beskrivningen som inte bör förbises.
a. Det förutsätter att en grupp hävdar vara en religion. Scientology har sannerligen gjort ett sådant hävdande.
b. En organisation som hävdar vara en religion måste ha en församling av anhängare med tillräcklig kontinuitet för att vara identifierbar över tid och tillräckligt många i antal för att stödja den med sina frivilliga bidrag. Scientology har sannerligen en sådan samling anhängare.
c. Organisationen som hävdar vara en religion måste erbjuda någon sorts förklaring av den yttersta meningen med livet, som tillfredsställer behoven hos dess anhängare. Detta är den avgörande frågan som nödvändiggjorde intervjuer med ett tvärsnitt av anhängare av den så kallade religionen Scientology. Vad är resultatet av den undersökningen?
2. Kongressens beslut 1887 att avkonstitutionera mormonkyrkan och att dess egendom förverkades av Förenta staterna innehöll ett förbehåll ”att ingen byggnad ... som hålls och innehas uteslutande med syften för tillbedjan av Gud ... skall förverkas.” F.d. Corporation of the Church of Jesus Christ of Latter-Day Saints v. U.S., 136 U.S. 1, 7 (1890).
