RELIGIÖS TOLERANS
OCH RELIGIÖS MÅNGFALD

En icke mindre radikal utmaning till snäva västerländska uppfattningar om vad som utgör religion, tillhandahålls av jainismen, en erkänd religion i Indien och en som normalt inkluderas i listan över (vanligtvis elva) stora religioner. Om den, har Sir Charles Eliot skrivit: ”Jainism är ateistisk, och denna ateism är som regel varken ursäktande eller polemisk, men accepteras som en naturlig religiös attityd.” Jainister förnekar emellertid inte existensen av devas, gudomligheter, men dessa varelser är inga mindre än mänskliga varelser, ansedda att vara underställda lagarna om själavandring och förfall, och de bestämmer inte människans öde. Jainister tror att själar är individuella och oändliga. De är inte del av en universell själ. Själar och materia varken skapas eller förstörs. Frälsning skall uppnås genom befrielsen av själen från de främmande elementen (karmiska element) vilka trycker ner den. Dessa element vinner tillträde till själen genom individens passionshandlingar. Sådana handlingar orsakar återfödelse bland djur eller själlösa substanser: förtjänstfulla handlingar orsakar pånyttfödelse bland devas. Vrede, stolthet, svek och girighet är de främsta hindren för själarnas frigörelse, och genom att motsätta sig eller att duka under för dessa, är människan herre över sitt eget öde. Genom att underkuva jaget och genom att inte skada någon varelse, inte ens skadliga insekter, och genom att leva ett asketiskt liv, kan en människa uppnå pånyttfödelse i form av en deva. De moraliska regler för den uppriktigt troende är att visa vänlighet utan hopp om gengäld; att glädja sig åt andras välfärd; att söka lindra nöden hos andra människor; och att visa förståelse för den kriminelle. Självspäkning tros förinta ackumulerad karma. Jainism omfattar en forna tiders asketisk moral, men detta är askes av ett helt annat slag än den som bearbetats i den kristna traditionen, att samtidigt vara mer passiv och mer fatalistisk.