RELIGIÖS TOLERANS
OCH RELIGIÖS MÅNGFALD

Det faktum att religioner utvecklas bidrar i viss mån till den interna mångfalden i en ortodox tradition. En sådan utveckling är direkt uppenbar i de judisk-kristna skrifterna, och utan bekräftelse av den processen är det svårt att förlika den hämndlystna stamgudomen i Gamla testamentets dokumentering av de forntida israelerna med den mycket mer andligt framställda och världsliga varelse i texterna av senare tiders profeter och i Nya testamentet. Försök att passa ihop dessa avvikande skildringar av gudomlighet har gett upphov till tvister inom och mellan kyrkor och rörelser samt bland teologer. De grundläggande antagandena av kristna teologer har stadigt skiftat under århundradenas lopp, men det finns ingenting liknande enighet mellan dem, emedan man bland kristna lekmän kan finna ännu mer vitt skilda attityder i fråga om alla grundprinciperna angående troslära. Vissa av de här attityderna är utmärkande för positioner mer allmänt hållna under de senaste århundradena, och deras fortbestånd bland vissa lekmän skapar uppenbart behovet av en uppskattning av fenomenet med den religiösa evolutionen, om mångfalden inom den ortodoxa traditionen skall bli förstådd. Således, för att ge exempel, högst liberala, självutnämnda ”upplysta” kristna idag, tror inte längre på helvetet eller djävulen, men det finns många kristna som gör det, och inte bara de som beskrivs som ”fundamentalister”. Eller å andra sidan, under 1700- och 1800-talen förespråkade de flesta kristna tron på kroppens bokstavliga uppståndelse, men idag verkar endast en minoritet av ortodoxa troende vilja skriva under på denna trosartikel. Återigen, kristna har i århundraden disputerat den förutspådda tiden för inträdet i det nya årtusendet, huruvida det skulle föregås eller efterföljas av Kristi andra ankomst, medan många verkar ha övergivit detta sceneri helt och hållet.