Hur man håller sig frisk | Förebyggande resurscenter

Ordförklaringar
Organ för mänskliga rättigheter, artiklar och instrument beträffande religionsfrihet

Den Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna

Den allmänna förklaringen utgör en milstolpe i historien om de mänskliga rättigheterna. Den allmänna förklaringen, utformad av representanter från länder i alla regioner i världen, tillkännagavs offentligt av Förenta Nationernas generalförsamling i Paris den 10 december 1948 (Generalförsamlingens resolution 217 A (III)). [44]

Artikel 18, Den allmänna förklaringen

Artikel 18 i den Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, har ordalydelsen:

Envar har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och att ensam eller i gemenskap med andra offentligt eller enskilt utöva sin religion eller tro genom undervisning, andaktsövningar, gudstjänst och iakttagande av religiösa sedvänjor.

Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, ICCPR (International Covenant on Civil and Political Rights)

ICCPR är ett mångsidigt avtal som antogs av FN:s generalförsamling den 16 december 1966 som har varit i kraft sedan den 23 mars 1976. ICCPR förpliktar stater att skydda individers politiska och medborgerliga rättigheter, inklusive rätten till religionsfrihet, yttrandefrihet och mötesfrihet. Från och med 2013, har 167 länder förpliktat sig att upprätthålla ICCPR. [45]

Artikel 18, ICCPR (Medborgerliga och politiska rättigheter)

Artikel 18 i ICCPR har följande lydelse:

  1. Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att bekänna sig till eller anta en religion eller ett trossystem efter eget val och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, iakttagande av religiösa sedvänjor, andaktsutövning eller undervisning.
  2. Ingen får utsättas för tvång som kan inskränka hans eller hennes frihet att bekänna sig till eller anta en religion eller ett trossystem efter eget val.
  3. Friheten att utöva sin religion eller trosuppfattning får endast underkastas de inskränkningar som är angivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna säkerheten, ordningen, folkhälsan eller sedligheten eller andras grundläggande rättigheter och friheter.
  4. Konventionsstaterna förpliktar sig att respektera föräldrars och, i förekommande fall, förmyndares frihet att tillförsäkra sina barn sådan religiös och moralisk bildning som stämmer överens med deras egen övertygelse.

Internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights, ICESCR)

ICESCR är ett mångsidigt avtal som antogs av FN:s generalförsamling den 16 december 1966, och har varit i kraft sedan den 3 januari 1976. ICESCR förpliktigar stater att skydda individers ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, inbegripet rättigheter inom arbetslivet och rätten till hälsa, rätten till utbildning och rätten till en rimlig levnadsstandard. Från och med 2013 hade 160 länder förpliktat sig att upprätthålla ICESCR. [46]

Internationella grundlagen för mänskliga rättigheter

Allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter, Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och Internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, utgör tillsammans Internationella grundlagen för mänskliga rättigheter. Internationella grundlagen för mänskliga rättigheter innehåller ett omfattande skydd av mänskliga rättigheter för alla. Den har hyllats som ”en veritabel Magna Charta som markerar mänsklighetens ankomst till en oerhört viktig fas: det medvetna förvärvet av människans värdighet och värde.” [47]

FN:s förklaring om avskaffande av alla former av intolerans och diskriminering på grund av religion eller trosuppfattning

Förklaringen antogs av FN:s generalförsamling den 25 november 1981. Förklaringen är en av de viktigaste internationella dokument som skyddar religionsfrihet. Förklaringen betonar den starka ställning som FN har mot religiös diskriminering och religiös intolerans. Den beskriver dessutom detaljerat långtnående rättigheter som omfattas av tillämpningsområdet för religiös frihet genom manifestering av ens religiösa övertygelse.

Artiklarna 2 och 3 i Förklaringen från 1981 bekräftar på nytt ICCPRs normer för anti-diskriminering. Punkt 1 i Artikel 2 fastslår: ”Ingen må utsättas för diskriminering av någon stat, institution, en grupp av personer eller en person på grund av religion eller annan trosuppfattning”.

Artiklarna 1 och 6 ger en uttömmande lista av rättigheter till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Dessa inkluderar rätten till (1) ”fira gudstjänst eller samlas i anslutning till en religion eller trosuppfattning samt bygga eller etablera platser för detta ändamål”, (2) ”etablera och upprätthålla lämpliga välgörande eller humanitära institutioner”, (3) ”tillverka, införskaffa i tillräcklig utsträckning, och använda nödvändiga artiklar och material för ritualer i samband med riter eller sedvänjor i en religion eller övertygelse”, (4) ”skriva, publicera och sprida relevanta publikationer inom dessa områden”, (5) ”lära ut en religion eller trosuppfattning på platser som lämpar sig för detta ändamål”, (6) ”be om och ta emot frivilliga ekonomiska och andra bidrag från privatpersoner och institutioner”, (7) ”uppmärksamma och fira religiösa högtider och vilodagar i enlighet med reglerna i ens religion eller trosuppfattning”, och (8) ”etablera och upprätthålla kommunikation med individer och samhällen i religiösa frågor och trosuppfattning på nationell och internationell nivå”. [48]

Förenta nationerna: Barnkonventionen (Convention on the Rights of the Child (CRC))

CRC är ett fördrag som antogs av FN:s generalförsamling den 20 november 1989 som har varit i kraft sedan den 2 september 1990. CRC anger religiösa, medborgerliga, politiska, ekonomiska, sociala, hälso- och kulturella rättigheter för barn. CRC definierar barn som varje mänsklig varelse under arton års ålder, såvida inte myndighetsålder uppnås tidigare under en stats egna inhemska lagstiftning. [49]

Artikel 14, CRC

Artikel 14, Barnkonventionen, har lydelsen:

  1. Konventionsstaterna skall respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.
  2. Konventionsstaterna skall respektera föräldrars rättigheter och skyldigheter och, när så är tillämpligt, vårdnadshavare, att tillhandahålla anvisningar för barnet när det gäller utövandet av hans eller hennes rätt på ett sätt som är förenligt med barnets fortlöpande utveckling.
  3. Friheten att utöva sin religion eller trosuppfattning får endast underkastas de inskränkningar som är angivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna säkerheten, ordningen, folkhälsan eller sedligheten eller andras grundläggande rättigheter och friheter. [50]

Förenta nationernas Kommitté för mänskliga rättigheter

FN:s Kommitté för mänskliga rättigheter, (”Human Rights Committee”) är en enhet bestående av arton oberoende experter som fått i uppdrag att övervaka att staten efterlever Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, inklusive rätten till religionsfrihet, som skyddas av artikel 18 i ICCPR. Konventionsstater ombeds att rutinmässigt tillhandahålla Kommittén för mänskliga rättigheter med rapporter som visar att de uppfyller att skydda rättigheterna som anges i ICCPR.

Som en del av dess uppgifter utger Kommittén för mänskliga rättigheter slutgiltiga tolkningar av rättigheterna som anges i ICCPR för att vägleda stater att möta sina skyldigheter att skydda dessa rättigheter. Dessa slutgiltiga tolkningar av rättigheter kallas Allmänna kommentarer.De Allmänna kommentarerna om rätten till religionsfrihet, utgiven 1993, refereras till som Allmän kommentar 22. Allmän kommentar 22 består av elva omfattande stycken som klart och tydligt formulerar den långtgående och djupgående betydelsen av rätten till religionsfrihet. Punkt 2 i Allmän kommentar 22, lyder:

Artikel 18 skyddar teistiska, icke-teistiska och ateistiska övertygelser, samt rätten att inte uttrycka någon religion eller trosuppfattning. Termerna ”tro, trosuppfattning” och ”religion” skall tolkas brett. Artikel 18 är inte begränsad i dess tillämpning till traditionella religioner eller religioner och trosuppfattningar med institutionella egenskaper eller utövningar som är jämförbara med de traditionella religioner. Kommittén ser med oro på varje tendens att diskriminera mot någon religion eller övertygelse av någon anledning, inbegripet det faktum att de nyligen etablerats, eller representerar religiösa minoriteter som kan vara föremål för fientlighet från ett dominerande religiöst samfunds sida. [51]

FN:s råd för mänskliga rättigheter

FN:s råd för mänskliga rättigheter är ett mellanstatligt organ inom FN-systemet, med målsättningen att befrämja och skydda de mänskliga rättigheterna över hela världen, ta itu med kränkningar av mänskliga rättigheter, inklusive kränkningar av rätten till religionsfrihet, i särskilda stater, och skapa rekommendationer och resolutioner för att försvara och skydda mänskliga rättigheter. Det sammanträder på FN:s kontor i Genève. Rådet består av 47 medlemsstater i FN, som väljs av FN:s generalförsamling.

FN:s särskilde rapportör för religionsfrihet

Den särskilde rapportören för religionsfrihet är en oberoende expert som utses av FN:s råd för mänskliga rättigheter för att identifiera befintliga och nya hinder för att åtnjuta rätten till religionsfrihet eller tro och för att presentera rekommendationer beträffande sätt och metoder för att övervinna sådana hinder.

Den särskilde rapportören publicerar en årlig rapport om religionsfrihet och publicerar också rapporter om länder som rapportören officiellt har besökt. I enlighet med rapport E/CN.4/2005/61, företar den särskilde rapportören besök i länder för att få en grundlig förståelse av specifika sammanhang och metoder för att tillhandahålla konstruktiv feedback till ett visst givet land och rapportera till rådet eller generalförsamlingen. [52]

Den Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter (ECHR)

ECHR är ett internationellt fördrag undertecknat och ratificerat av de 47 staterna i Europarådet för att skydda de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna i Europa, inklusive rätten till religionsfrihet, skyddad av Artikel 9, och rätten att vara fri från religiös diskriminering, skyddad av Artikel 14. Konventionen utformades 1950 och trädde i kraft den 3 september 1953. Konventionen inrättade Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

Artikel 9, ECHR

Artikel 9 i ECHR innehåller Konventionens i särklass viktigaste bestämmelse för religionsfrihet eller trosuppfattning, med ett språkbruk som löper parallellt med språkbruket i klausulen om religionsfrihet i den Allmänna förklaringen och formulerades strax efter den Allmänna förklaringen. Den löper också parallellt med språkbruket om religionsfrihet i Artikel 18 i ICCPR:

  1. Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion eller trosuppfattning och att, ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, andaktsövning, gudstjänst och iakttagande av religiösa sedvänjor och ritualer.
  2. Friheten att utöva sin religion eller trosuppfattning får endast underkastas de inskränkningar som är angivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna säkerheten, ordningen, folkhälsan eller sedligheten eller andras grundläggande rättigheter och friheter. [53]

Artikel 14, ECHR – Europakonventionen

Artikel 14 i ECHR har följande lydelse:

Åtnjutandet av de fri- och rättigheter som anges i denna konvention skall säkerställas utan någon åtskillnad såsom på grund av kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationellt eller socialt ursprung, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt. [54]

Protokoll 1, Artikel 2, ECHR

Protokoll 1, Artikel 2 i ECHR har följande lydelse:

Rätten till utbildning

Ingen person skall förvägras rätten till utbildning. När det gäller utövandet av varje funktion som den tar itu med i förhållande till utbildning och undervisning, skall staten respektera föräldrars rätt att säkerställa att sådan utbildning och undervisning överensstämmer med deras egna religiösa och filosofiska övertygelser.

Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna

Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna är en internationell domstol som etablerades 1959 med jurisdiktion över fall från de 47 länderna som för närvarande utgör Europarådet. Den meddelar utslag på ansökningar från individer eller stater vilka anför kränkningar av medborgerliga och politiska rättigheter som beskrivs i den Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter, inklusive rätten till religionsfrihet, skyddad av Artikel 9, och rätten att vara fri från religiös diskriminering, skyddad av Artikel 14. Sedan 1998 har den fungerat som en domstol på heltid och individer kan ansöka till den direkt när de uttömt de inhemska rättsmedlen i sin stat. Domstolen är förlagd till Strasbourg, Frankrike, där den övervakar respekten för de mänskliga rättigheterna för över 800 miljoner européer. [55]

Ett ökande antal fall från Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna har tolkat frågor om religionsfrihet skyddade av Artiklarna 9 och 14 i Europakonventionen för att förordna en strikt neutralitetsplikt från statens sida. De här fallen förbjuder också staten från att omtolka, feltolka, bedöma eller undersöka religiösa trosuppfattningar eller uttrycket av dessa trosuppfattningar. [56]

Europeiska unionens riktlinjer om främjande och skydd avseende religionsfrihet eller tro

Den 24 juni 2013 antog Europeiska unionens Ministerråd nya riktlinjer om främjande och skydd avseende religionsfrihet eller tro i EU:s yttre åtgärder och policy avseende mänskliga rättigheter. Riktlinjerna grundar sig på principerna om religiös frihet, jämlikhet, icke-diskriminering och universalitet. Riktlinjerna bekräftar åter att varje stat måste säkerställa att dess rättssystem garanterar religionsfrihet och att ”effektiva åtgärder” existerar för att förhindra eller sanktionera eventuella kränkningar.Riktlinjerna anger att EU och dess medlemsstater bör fokusera på följande åtgärder:

  • Bekämpa våldshandlingar på grund av religion eller trosuppfattning.
  • Främja yttrandefrihet.
  • Främja respekten för mångfald och tolerans.
  • Bekämpa direkt och indirekt diskriminering, i synnerhet genom implementering av icke-diskriminerande lagstiftning.
  • Stödja frihet att byta eller lämna sin religion eller trosuppfattning.
  • Stödja rätten att manifestera religion eller trosuppfattning.
  • Att stödja och skydda försvarare av mänskliga rättigheter inklusive stöd till individuella fall; och
  • Att stödja och samarbeta med det civila samhället, inklusive religiösa sammanslutningar, icke-konfessionella och filosofiska organisationer.

Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE)

OSSE är ett mellanstatligt organ består av 57 länder från Europa, Centralasien och Nordamerika. OSSE är världens största regionala säkerhetsorganisation. Den riktar sig till ett brett spektrum av frågor, bland annat religiös frihet och mänskliga rättigheter.

Ett stort antal OSSE-åtaganden om mänskliga rättigheter skyddar och främjar religiös frihet, vilka uttrycks i Princip VII, i Helsingforsslutakten:

VII. Respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, inklusive tankefrihet, samvetsfrihet, religions- eller trosfrihet.

Deltagarländerna kommer att respektera mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, inklusive tankefrihet, samvetsfrihet, religion eller trosuppfattning, för alla utan åtskillnad beträffande ras, kön, språk eller religion.

De kommer att främja och uppmuntra det faktiska utövandet av medborgerliga, politiska, ekonomiska, sociala, kulturella och andra fri- och rättigheter som alla härrör från den inneboende värdigheten hos människan och är livsviktiga för hennes fria och fullständiga utveckling.

Inom denna ram kommer deltagarländerna att erkänna och respektera individens frihet att bekänna och utöva, ensam eller i gemenskap med andra, sin religion eller tro i enlighet med sitt eget samvetes rättesnöre.

Detta grundläggande åtagande har upprepade gånger bekräftats. Med början i mötet i Madrid 1983, indikerade deltagarländerna att de skulle ”med välvilja överväga ansökningar från troende i religiösa samfund som utövar eller är beredda att utöva sin tro inom sitt lands konstitutionella ram, bevilja den status som tillhandahålls i deras respektive länder beträffande religiösa samfund, institutioner och organisationer”.[57] Det här språkbruket förstärktes i Slutdokumentet från Wien (1989) för att indikera att deltagande stater inte endast skulle ”med välvilja överväga ansökningar”, utan att de ”kommer att ... bevilja på begäran från troende personer i samfund, som utövar eller är beredda att utöva sin tro inom sitt lands konstitutionella ram, erkänna den status som tillhandahålls i deras respektive länder.”[58]

Office of Democratic Institutions and Human Rights (ODIHR). Kontoret för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter

ODIHR i OSSE är institutionen för mänskliga rättigheter i Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE). ODIHR:s arbete inom området för religionsfrihet fokuserar på att hjälpa deltagarländerna och religiösa samfund att skydda och främja rätten till religionsfrihet.

ODIHR ägnar sig också åt att förebygga och reagera på intolerans och diskriminering på grund av religiösa skäl. ODIHR bistås i sitt arbete av en tolv personers rådgivande expertpanel på religionsfrihet eller tro, som tjänar som ett rådgivande organ som belyser angelägna religionsfrihetsfrågor och tillhandahåller rekommendationer för att hjälpa deltagande länder i att möta OSSE:s åtaganden relaterade till religionsfrihet. Den rådgivande panelen granskar också föreslagen lagstiftning om religiösa ärenden på inbjudan av OSSE-stater för att säkerställa att lagstiftningen uppfyller normer för mänskliga rättigheter.

Den rådgivande panelen publicerade boken Riktlinjer för granskning av lagstiftning med avseende på religion eller övertygelse (”Riktlinjer”). Dessa Riktlinjer ställdes i ordning för att hjälpa panelen med att specificera standarder för religionsfrihet som används vid granskning av staters lagar för religion, och för att tillhandahålla riktlinjer för staterna att följa när sådan lagstiftning utformas. Riktlinjerna välkomnades av OSSE:s parlamentariska församling vid dess årliga session i juli 2004. Den rådgivande expertpanelen består av experter från hela OSSE-regionen.

LADDA NER PDF