Hur man håller sig frisk | Förebyggande resurscenter

I. Religiös mångfald och definieringsproblematik

I.I. Element inom definitionen på religion

Det existerar ingen definitiv definition på religion som är allmänt vedertagen av forskare. Bland de många definitioner som har föreslagits finns dock ett antal ofta använda element. Dessa element finns i skiftande kombinationer. De inbegriper:

(a) trosuppfattningar, bruk, förhållanden och institutioner i relation till:

1) övernaturliga krafter, väsen eller mål;

2) högre, osynlig kraft eller krafter;

3) människans yttersta omsorg;

4) heliga ting (avskilda eller förbjudna ting);

5) ett objekt för andlig hängivenhet;

6) en makt som kontrollerar människans öde;

7) varandets grund;

8) en källa av översinnlig kunskap och visdom;

(b) bruk utgörande lydnad, vördnad eller tillbedjan;

(c) det religiösa livets kollektiva eller gruppkaraktär.

Även om orsaker sällan inkluderas i religionsdefinitioner, påvisas ibland ”ett sammanträffande med det andliga”. Religionens följder och funktioner påvisas som:

a) upprätthållande av en moralisk gemenskap;

b) skänkande av gruppmässig och/eller individuell identitet;

c) ett ramverk för orientering;

d) ett mänskligt uppbyggt universum av mening;

e) försäkran och tröst avseende utsikter för hjälp och frälsning.

Religion är alltid normgivande, men då alla religioner skiftar från varandra söker nutida specialister inom religionssociologi och jämförande religion en diskussion av det normgivande, utan att själva bindas av den. Dock är mångfalden av trosuppfattning, ritual och organisation sådan att all definition av religion hårdras i försöket att omfatta alla religionens kända manifesteringar.

I.II. Den ursprungliga användningen av begreppet

Begreppet ”religion” har tidigare ofta identifierats med verkliga, konkreta manifestationer av tro och utövning i det västerländska samhället. Bortsett från kristna, judar och muslimer har det generellt vedertagits att andra folk inte hade religion i dess verkliga betydelse. De var ”hedningar”. Då teologer använde ordet ”religion” brukade de mena kristendom och i hänvisningar till ”kristendom” i England menades ofta den tro som tillhandahölls av Church of England. Denna begränsning i användningen har stadigt minskat då mer har blivit känt om orientaliska trossystem, och då studiet av religion har överskridit de trångsynta, normgivande åläggandena inom traditionell, kristen teologi. Religion har blivit ett studieobjekt för de akademiska vetenskapsgrenarna – speciellt samhällsvetenskaperna – vilka nalkas ämnet på ett objektivt och neutralt sätt och utan antydan om vidhållande av någon särskild religion, eller preferens för den ena eller den andra.

I.III. Kulturella fördomar och definitionen på religion

Utvecklingen av en grundlig opartiskhet i studiet av religion uppnåddes dock bara långsamt. En del nutida studier i jämförande religion visar fortfarande tydliga fördomar. Till och med inom samhällsvetenskaperna som uttryckligen är bundna vid fördomsfria frågeställningar, är vissa fördomar tydliga inom arbeten från mellankrigstiden. Mer specifikt var det ofta oförtjänt antaget att det förekommit en religiös evolutionsprocess liknande den biologiska evolutionen och att de högst stående nationernas religioner nödvändigtvis var ”högre stående” än andra folks. Hos en del (mest iögonfallande Sir James Frazer) trodde man att religionen var ett evolutionssteg från magi till vetenskap.

I.IV. Nutida bruk

I dag tillämpar samhällsvetare, och ett ökande antal teologer, begreppet som ett neutralt uttryck, ej längre med några a priori underförstådda antaganden vad gäller en religions större sanningshalt än en annan. Det anses nu inte att tro på en gud nödvändigtvis är en högre stående religionsform än tro på flera gudar eller ingen gud alls. Det erkänns att en religion må postulera en antropomorfisk gud, någon annan gudomlig form, ett högre väsende, en mångfald av andar eller förfäder, en universell princip eller lag, eller något annat uttryck för slutgiltig tro. En del kristna teologer såsom Bultmann, Tillich, van Buren och Robinson har övergett traditionella gudsbeskrivningar och föredrar att hänvisa till ”varandets grund” eller ”den yttersta omsorgen”.

I.V. Begreppets utvidgning

Då antropologer började mena att det inte fanns några klara fall av samhällen i avsaknad av alla former av övernaturlig tro och institutioner som stödde sådan tro, drog de slutsatsen att det i ordets vidare mening inte existerade något samhälle utan religion. Begreppet ”religion” kom att beteckna fenomen med familjelikhet snarare än delad identitet, och religion upphörde att definieras genom termer specifika för en särskild tradition. De konkreta ting som hörde till kristendomen, och vilka ansetts nödvändiga för definitionen av religion, ansågs nu enbart som exempel på vad en definition kunde innehålla. Specificeringen av sådana konkreta element övertogs av mer abstrakta formuleringar som omfattade en variation av typer av tro, bruk och institutioner vilka, dock långt ifrån verkligt identiska, kunde anses vara funktionella motsvarigheter. Varje samhälle ansågs äga trosbegrepp som, trots olikartade former, överskred den kända empiriska verkligheten och hade utövningar avsedda att föra människor i kontakt eller samstämmighet med det övernaturliga. I flertalet samhällen fanns personer som hade hand om de speciella funktionerna associerade med detta mål. Tillsammans ansågs dessa element utgöra religion.

I.VI. Religionens mångfald i enkla samhällen

Inom relativt små stamsamhällen finns ofta riter och myter av avsevärd komplexitet, vilka normalt inte utgör ett konsekvent, invärtes integrerat och sammanhängande system. Religion genomgår förändring och tillskott förekommer i både myt och ritual allteftersom ett samhälle upplever kontakt med närliggande eller invaderande människor. Olika riter och tro kan vara förknippade med olika situationer (t.ex. för framkallande av regn; för försäkran om fruktbara skördar, djur och kvinnor; tillhandahålla skydd; att fastställa allianser; att inviga åldersgrupper eller individer osv.). Alla sådana aktiviteter är riktade mot övernaturliga makter (dock definierade) och de erkänns av forskare som religiösa.

I.VII. Religionens mångfald i komplexa samhällen

Den religiösa trons och användandets regler inom tekniskt mer avancerade samhällen är generellt mer omständligt uttryckta och uppvisar större intern sammanhållning och stabilitet. Men även inom avancerade system framhärdar mångfaldens element. Inga teologiska system eller schematisering av övertygelser vilka hänför sig till det övernaturliga, är helt sammanhängande i någon av världens stora religioner. Det finns alltid oförklarliga kvarlämningar. Det finns också kvarlevor från tidigare religiösa inriktningar såsom folkliga religiösa inslag kvardröjande inom den allmänna befolkningen. Alla huvudreligioners heliga texter uppvisar inre motsägelser och inkonsekvenser. Dessa och andra källor ger upphov till skillnader mellan olika religiösa specialister vilka anammar olika och tillfällesvis oförenliga tolkningsmetoder, som föder olika traditioner även inom det som allmänt utbrett anses vara ortodoxt.

I.VIII. Den religiösa pluralismens utveckling

I avancerade samhällen måste avsiktliga och medvetna avsteg från ortodox tro ses som ett normalt fenomen. Kristna, judar och muslimer är splittrade, inte enbart inom ortodox tro, av oliktänkande grupperingar vilka förkastar all form av ortodoxi och följer ett avvikande mönster för religiöst utövande (eller förkastar religion helt och hållet). Meningsskiljaktigheter är mest uppenbara i sammanhang vari religiös exklusivitet råder; det vill säga, i vilka individen erfordras, ifall enbart en religion åtföljs, att avsäga sig lydnad av alla andra – ett strängt hållet åtagandemönster inom judisk/kristen/muslimsk tradition. Sedan nationella regeringar upphört med att ålägga specifika religionsformer, har avvikande religiösa grupperingar blivit både tolererade och i europeiska länder givna vissa generella religiösa privilegier, och har i många fall kommit att åtnjuta den allmänna religionsfrihet som blivit lagstadgad i Förenta staterna. Den situation som idag innefattas av ett stort antal olika samfund som verkar sida vid sida är känt som ”religiös pluralism”.

I.IX. Normgivande och neutrala synsätt på religion

En religion karaktäriseras av att den framhåller vissa berättelser (myter) och påståenden i fråga om det övernaturliga vilka förväntas skapa en tro. Den föreskriver rituella föreställningar. Den vidmakthåller institutioner (i vidare bemärkelse för reglerande av relationer, antingen på en grundläggande personlig nivå eller som ett komplicerat uppförande-, procedur- och egenskapsupprätthållande system). Ibland stipuleras också regler för moraliskt uppförande, även då sådana stipulationer och sanktioner som hör till moral varierar åtskilligt i stränghetsgrad. Men religionen definierar åtminstone åtaganden och utlovar belöningar för konformitet i form av övernaturligt erhållna förmåner. Religion utgör ett normgivande system. Religiösa lärare (”teologer” inom kristendomen – termen är olämplig för en del andra religioner) bekräftar och föreskriver nödvändigtvis dessa normer. I motsats ser samhällsvetare snarare religionens framhållna värdesättningar som fakta, och varken bekräftar eller förnekar deras berättigande eller värde. Denna inställning liknar de lagliga formuleringar som hävdar att lagen inte diskriminerar religioner. Eftersom religion är normgivande, och intellektuellt i stort varit teologens domän, finns det, inom alla avancerade samhällen, ett arvegods av lärt språk om religion vilket bär det religiösa åtagandets normgivande märke. Det är nödvändigt att här undvika den inneboende värdepreferensen i sådant språk och att ta i bruk samhällsvetenskapernas neutrala terminologi, emedan försök görs att upprätthålla en tillbörlig känslighet för dem som är engagerade i religiösa aktiviteter.

Om religioner skall beviljas jämlikhet, blir det nödvändigt att anta definitiva, abstrakta termer för att omfatta de religiösa fenomenens mångfald.

I.X. ”Lånad” nomenklatur

Tidiga definitioner och beskrivningar av det väsentliga i religion använde ofta termer lånade från dem i religiösa traditioner som formulerade dem. Det är nu förstått att användandet av terminologi specifik för en religion måste förvränga beskrivningen av andra religioner och kan ofta medföra falska antaganden. Begrepp utvecklade inom en kulturell och religiös tradition kommer att oriktigt framställa funktionellt likvärdiga men formellt distinktiva beståndsdelar av religion i en annan. Exempel på sådant opassande bruk ges i hänvisningar till ”buddistkyrkan”; ”det muslimska prästerskapet” eller, i hänvisning till treenigheten, ”kristna gudar”. På liknande sätt, även om vördnad, hyllning, begrundande eller hängivenhet återfinns inom alla avancerade religioner, har bedömare inte alltid erkänt dessa handlingar som tillbedjan därför att denna term inom västerländskt bruk har blivit starkt laddad av kristna förutfattade meningar och ålägganden rörande lämpliga attityder och handlingar. Inom buddismen sker exempelvis den funktionella motsvarigheten till kristen tillbedjan, i kultiverandet av sina tillbedjares läggning, men dess form är annorlunda och beskrivs normalt i andra ordalag. Sålunda, om religioner skall beviljas jämlikhet, blir det nödvändigt att anta definitiva, abstrakta termer för att omfatta de religiösa fenomenens mångfald.

I.XI. Den inneboende svagheten i abstrakt
eller objektiv analys

Denna användning av abstrakt språk, vilket må ses som ”kliniskt” i den bemärkelsen att det inte är nedsmittat av någon religions specifika traditioner måste nödvändigtvis misslyckas med att fånga en specifik religions inre kvaliteter, men är nödvändig om en bedömning skall kunna göras. Det kommer inte att tömma ut vare sig de kognitiva eller de emotionella aspekterna hos tro, ritual, symbolik och installationer. Detta samhällsvetenskapliga behandlingssätt möjliggör objektiv jämförelse och förklaring men kan inte, och ämnar inte försöka, förmedla hela den inre meningens substans eller den känslomässiga dragningskraft som en religion har på sina utövare.

II. Kännetecknen på religion
LADDA NER VITBOKEN