II. Erkännandet av religion

I vetenskapliga meningsutbyten i västvärlden, har termen ”religion” alltid varit problematisk. Dess gamla latinska rot, religio, betecknade ett autentiskt sätt att agera – omsorgsfullt, troget och med ytterst noggrann uppmärksamhet på detaljer. Detta autentiska sätt att agera, definierades dock genom dess motsats, superstitio (vidskepelse), en typ av uppförande som motiverades av okunnighet, rädsla, och svek. Lingvisten Emile Benveniste observerade, att ”begreppet ’religion’, så att säga, genom opposition kräver, ’vidskepelse’. ”3 Distinktionen mellan religion och vidskepelse, äkta och bedräglig, bekant och underlig, bryter oundvikligen samman i en grundläggande motsättning mellan ”oss” och ”dem”. I den motsättningen, hävdas att äkta religion är för ”oss”, medan tro och utövningar som bygger på vidskeplig okunnighet, rädsla och bedrägerier tillskrivs ”dem”.

I södra Afrika, har dessa motsättningar mellan religion och vidskepelse en lång historia i europeiska rapporter om de inhemska afrikanernas tro och religiösa sedvänjor. Under hela 1800-talet, vägrade europeiska observatörer att erkänna att dessa former av det afrikanska religiösa livet skulle räknas som ”religion”. J. T. van der Kemp, den första missionären i London Missionary Society i södra Afrika i början av 1800-talet, visade till exempel detta förnekande av afrikansk religion. Med hänvisning till folket i östra Kapprovinsen, konstaterade van der Kemp: ”Om vi med religion förstår vördnad för Gud, eller de yttre handlingar med vilka denna vördnad uttrycks, har jag aldrig uppfattat att de hade någon religion, ej heller någon idé om att det finns en Gud.”4 Helt klart, förnekade van der Kemp det faktum att folket i östra Kapprovinsen hade en genuin ”religion”. Han hävdade i stället att afrikaner lidit av okunnighet, rädsla, och ”vidskepelse”-bluff.

Denna vägran att erkänna afrikanska trossatser och religiösa sedvänjor fortsatte in på 1900-talet. Den afrikanske antropologen, W. M. Eiselen – som senare kom att arbeta i Bantu-administrationen för H. F. Verwoerd under genomförandet av ”Grand Apartheid” på 1950-talet – hävdade till exempel på 1920-talet att afrikaner inte hade någon inhemsk religion. Eiselen hävdade att termen, godsdiens (religion), endast skulle reserveras för det som han kallade ”en upphöjd kultur”. Enligt Eiselen, kan afrikaner, i avsaknad av en sådan kultur, ha geloofsvorme (former eller mönster av tro) men de har ingen godsdiens.5 Enligt denna formel, blev därför afrikaner i södra Afrika i fortsättningen drabbade av att deras inhemska religiösa arv kategoriskt förnekades.

Termen ”religioner” har varit lika problematisk. I det engelska språket, återfinns den första bevarade användningen av pluraltermen, ”religioner” under år 1593 i den protestantiska teologen Richard Hookers arbeten. Till skillnad från samtida språkbruk, använder Hooker termen ”religioner” för att särskilja mellan två religioner: protestantisk och romersk-katolsk.6 Uppenbarligen, såg Hooker två religioner – protestantisk och katolsk – där senare tänkare ofta har sett en, kristendomen. Under 1700-talet, delade den europeiska uppfattningen om religion upp världen i fyra religioner, kristendom, judendom, islam och hedendom. Den sistnämnda delades ibland upp ytterligare till forntida, modern och ”djävulsk” hedendom.7 Vid 1870, när Max Müller höll sina inledande föreläsningar om jämförande religion, hade antalet stora religioner ökat till åtta – kristendom, judendom, islam, hinduism, buddism, zoroastrism, konfucianismen och taoismen – återstoden kallade Max Müller för inhemska ”religioner utan böcker”.8 Termen ”religioner” som ursprungligen användes för att definiera kristna indelningar kom alltmer att användas för att beskriva en värld av religiös mångfald.9

Under 1900-talet, har termerna ”religion” och ”religioner” fortsatt att snärja in sig i religiösa konflikter. En reaktion på uppkomsten av ”nya religiösa rörelser” på 1960- och 1970-talet blev att de förnekades religiös status, vilket gjordes genom anti-sektpropaganda, genom att stämpla dem som affärsdrivande företag, som subversiva politiska organisationer, eller som hjärntvättande ”sekter”. Anti-sektpolemik i dessa sammanhang verkade även påverka akademiska analyser av nya religioner.10

Den sydafrikanska undersökningskommission som försökte att förvägra Scientology religiös status i sin rapport år 1972 hade visserligen fått en del anti-sektpropagande, men verkade mer intresserad av att förstärka vissa kristna antaganden om vad som borde räknas som legitim religion i Sydafrika. Enligt kommissionen, var Scientology-kyrkan inte en religion, eftersom den inte efterlevde en korrekt dyrkan av en personlig gud. ”Scientology erkänner visserligen ett Högsta väsende”, hävdade kommissionen ”men man säger aldrig att det är en kontrollerande makt eller en personlig gud för lydnad och tillbedjan.”11 När man förvägrade Scientology religiös status, gjordes detta genom att åberopa den kristna missionärens förnekande av afrikansk religion på 1800-talet, enligt ett specifikt kristet antagande om den korrekta formen av dyrkan som antas vara nödvändig för tro och utövning för att betraktas som en äkta religion.

Den framstående sydafrikanska professorn i religionsvetenskap, G.C. Oosthuizen, skrev ett detaljerat genmäle 1975 där han syrligt anmärkte att scientologer lättare hade kunnat vinna erkännande som religion genom kommissionen ”om de hade bugat framför en helig ko eller en apgud eller en elefantgud eller en orm eller en groda”.12

Eftersom en religiös livsstil kan betraktas som ett sätt att vara mänsklig har detta förnekande av religiositeten hos andra också varit ett förnekande av den fullständiga mänskliga naturen hos andra människor. Frågan om definitionen av religion är därför inte bara en akademisk fråga. Det är lika grundläggande som frågan: Vad räknas som en människa?

III. Religiösa trosuppfattningar
LADDA NER VITBOKEN