Vad är definitionen på en religion? Även erkända (det är inte alla politiska strukturer som erkänner religioner) och traditionella etablerade religioner ifrågasätter ofta deras ursprung i ett försök att bevisa att de är den enda sanna religionen. Alla som säger att ”Min mästare är den mest betydande inkarnationen av Gud, eller den enda upplysta mästaren”, är i sanning ignoranta. Måttstocken för bedömning av upplysta andliga ledare innehas endast av fullt upplysta lärjungar. En upplyst lärjunge är fullständigt lojal mot sin mästare, läraren eller gurun som visade honom vägen till upplysning, men han respekterar alltid andra inkarnationer och mästare.1
”Så många olika definitioner [av religion] har utformats i väst genom åren att inte ens en ofullständig förteckning skulle vara ändamålsenlig” hävdar Encyclopedia of Religion (Mircea Eliade, Macmillan, London/New York: 1986, sidan 183). Som individer måste vi därför acceptera att det finns vissa karaktäristiker hos religiösa upplevelser och veta att religioner har en djupt kulturell och social grund.
I dess mest generella uttrycksform är religion människans sökande efter en förbindelselänk med det ”andliga” – i själva verket en förening – vilket ofta inkluderar eller leder till tillbedjan.
För kristna betyder det att återgå till tillståndet innan syndafallet, vilket de tror är möjligt genom Guds son, Jesus Kristus. Med andra ord, religion (Jesus) förenar och är en symbol för enighet mellan Gud och människan. Men ett viktigt problem för religion är att varje religions teologer har olika åsikter. Man kan säga att religion förenar och teologi splittrar. Men teologi behövs för att förstå religion och religioner.
I sin bok Das Heilige, definierar Rudolf Otto (1869–1937) essensen i religiös medvetenhet som vördnad, en unik blandning av rädsla och fascination inför det gudomliga. Efter att ha citerat en mängd upplevelser från Indien, Marocko och sitt eget land drar han slutledningen att människan, alla människor, då och då erkänner den ”fullständiga annanheten”.
Mircea Eliade (1907–86) lade till att kunskap om Gud inte är begränsad till erfarenhet. Det exemplifieras i symbolism och ritualer, över hela världen. Symboler, ritualer och erfarenheter resulterar i sökandet efter varför människan agerar på det sätt hon gör. Symboler och ritualer har sina rötter i mytologi.
Med dessa definitioner i åtanke, använder jag mig därför av två ofta förekommande uttalanden om de viktigaste egenskaperna för en religion. En nämns av dr Rainer Flashe (Marburg) på sidan 27 i ”Acta Comparanda II” (Antwerpen 1987): ”Med en ny religion menar vi en religiös rörelse centrerad kring en ny doktrin, en ny kult, och en ny gemenskap som bildats på grund av dessa två faktorer.”
Det andra uttalandet eller definition tar jag från dr W. Lutjeharm (Bryssel) från religionen Herrnhutism i en studie om Zinzendorf och det övernaturliga vilken bevisar att alla religioner är en produkt av evolutionen (Brusselse Theologische studier, nummer 1, 1976, sidan 6): Vid den tidpunkt en grupp samlas pga. en gemensam upplevelse och bugar sig har man en religion. När de – den här gruppen – utför den här handlingen som en vana kan vi tala om en konkret religion, Religionsanstalt. När någon tar ledningen, blir ansvarig, och talar om för folk att de måste agera på samma sätt, då är det ett samfund eller en sekt. Och om någon vill göra det på ett annat sätt, kan han starta en ny sekt. På det här sättet dyrkar alla människor Väsendet ”das uns so einen Schauer macht”.
I en religion kan vi därför förvänta oss att finna en förbindelselänk eller ett enande med det andliga och det transcendentala; en doktrin och praxis lika väl som symboler, ritualer och upplevelser förknippade med denna transcendentala värld; och ett samfund centrerat kring denna tro och praxis.
